Västerbottens informationsportal för byggnadsvård,
hushållning och samhällsutveckling

Njalla vid Gillesnuole kapellplats. Foto Maria Appelstam Häll, Västerbottens museum.

Njallan är en liten bod på en rotfast stam. I njallan vinterförvarades maten inför ankomsten till vistet på våren. Njallor finns i olika utformning, somliga har två ben, andra en extra stötta. Det finns också exempel i historien på hur man använt ett högt och smalt klippblock som fundament med den lilla boden placerad på toppen. Typen förekommer i såväl nord- som skogs- och sydsamisk byggnadstradition.

Till att börja med valde man ett lämpligt träd som kapades ett par tre meter över marken. Traditionellt var det gran som användes av det enkla skälet att den är det dominerande barrträdslaget i områden där man bygger njallor. Sedan stammen kapats till lämplig höjd barkades den så att torkningsprocessen satte igång. För riktigt gott resultat skulle stammen få stå på tork under minst ett år. Anledningen till att torkning och därmed krympning ska få ta den tid det tar är att tappen som huggs ut i stammens topp ska hålla måttet när överbyggnaden sätts på plats.

Det egentliga stödet för överbyggnaden bestod av två korslagda stockhalvor som träddes över tappen med de rundade sidorna mot varandra. Golvplanken dimensionerades med en tjocklek som låg i nivå med den övre stockens plana sida. Golvplankorna låg till en början och balanserade fritt på den undre stocken. Två väggbrädor med urtag för golvplankorna och med
stöd mot den övre stockens ändar ökade stabiliteten. När sedan dessa väggbrädor
sammanfogades med de två som löpte parallellt med golvplanken hade man en stadig ram att bygga vidare på. Tre brädvarv med enkla knutar räckte gott.

Vid lucköppningen kragades den övre och den undre brädan ut medan mellannivån bestod av två kortare brädor vilka hölls på plats med en gåtkonstruktion. Gavelfälten under det relativt flacka taket bestod av en ensam bräda på vardera sidan. Eftersom överbyggnaden skulle bli så lätt som möjligt bestod taket bara av näver som vilade på tunna åsar och hölls på plats av
parvis sammanfogade granslanor. Urtag för åsarna gjordes i röstet med ett par decimeters mellanrum. Näverflaken lades nerifrån och uppåt med god överlappning. Till takveden användes med fördel rakvuxen gran som inte behövde vara grövre än ca 8 cm. Granslanorna kapades till längder motsvarande takfallet och höggs plana på en sida vid toppänden. Två slanor bands samman med en nara tillverkad av lövträ så att de bildade ett upp och nedvänt V. därefter lades dessa över nävret, och vilade där av sin egen tyngd.

Njallans lucka bestod av tunna brädor som sammanfogats med tvärslåar vilka fästs i brädorna med naror. Mån för tapparna lämnades till gångjärnen. Bitarna som tapparna skulle sitta i kilades fast i borrade hål i väggbrädorna. På samma sätta fastkilades tappen kring vilken vredet som höll dörren stängd roterade. Stegen upp till förrådsboden var av traditionell stocktyp med uthuggna steg. Vanligtvis stod stegen upprest endast då man hade ärenden till njallan, annars låg den gömd.