I vissa fall förekom handgjord, hyvlad panel redan under 1800-talets första hälft, men det gällde då hus där arkitekturstil och höga krav var styrande. Vid 1800-talets mitt blev det populärt att dela in fasaderna vertikalt med pilastrar som ett uttryck för den nyklassicistiska stil som då rådde i

städerna. Samtida byggnader uppförda i empirestil kunde ha relativt släta fasader utan indelning men med ett kraftfullt formspråk i taklister och knutkedjor. Fasaderna på dessa hus skulle på antikens manér delas in i bärande och burna byggnadsdelar. Inom den bottniska empiren var träfasaderna ofta murverksimiterande med breda, liggande brädor, friser, profilerade taklister och fönsterkornischer. Vid samma tid förekom även hus i nyrenässansstil vars fasader var rika på utsmyckningar, uppdelade vertikalt med pilastrar och horisontellt med friser och lister.

Maskinhyvelns inträde på 1880-talet gjorde att brädor lätt kunde profileras, nästan hur som helst, och hyvlade paneler blev vanligare. Dessa sattes upp på många hus som var avsedda att målas med linoljefärg, framförallt i tätorterna. En hyvlad yta blir slät och får slutna fibrer. Den blir mer vattenavvisande och får därmed större förutsättningar att hålla i ett väderutsatt läge. Hyvlade paneler har visat sig vara mycket beständiga.

Från 1800-talets senare del började paneler med kraftiga dimensioner och kälspont användas för att imitera det murade husets fogade stenar. Under schweizerstilen övergavs symmetrin för en friare gestaltning med tillhörande lövsågeriutsmyckningar då fasaderna delades in i fält med vertikala och horisontella lister. Panelen kunde i dekorativt syfte vändas i olika riktningar på olika väggfält, som ett uttryck för tidens ideal att ta tillvara träets möjligheter. Även jugendarkitekturens träfasader kunde ha liggande eller stående spontad panel. Under nationalromantiken i början av 1900-talet kunde träfasader förses med en kraftig liggande panel för att efterlikna timmer. Liggande fjällpanel blev tillsammans med den smala spontade locklistpanelen den vanligaste paneltypen under 1930-talet.

En annan yngre typ av spontad panel är limträpanelen som klyvs fram ur limträbalkar. Med övervägande delen stående årsringar, låg fuktkvot och finsågad yta har panelen lång livslängd och är formstabil samtidigt som den har mindre sprickbenägenhet. Konstruktionen med eller utan ändspont gör det enkelt att vid behov byta ut enstaka brädor. Panelen monteras med spik eller skruv. Med sin bredd på drygt 20 cm och panelbrädornas fasning har limträpanel dock en annan estetik än de traditionella spontade panelerna och ger ett annat utseende. På ett äldre kulturhistoriskt värdefullt hus är denna typ av panel därför olämplig.