Före 1900-talet delades väggen vanligtvis in i en övre del och en bröstning nedtill. Detta började förekomma i mer påkostade miljöer omkring mitten av 1700-talet och på många håll i landet dominerade denna väggindelning till slutet av 1800-talet. Till en början nådde bröstningen upp till fönstrets nederkant. De två fälten kunde skiljas åt av en mittelbandslist eller bröstlist, av trä eller målad direkt på väggen. Användes en trälist hade denna och fönsterbänken samma profil. I de enklaste fallen var både bröstningen och listen målade på papp men den kunde också vara av trä i lite mer välbärgade hem. Bröstningen bestod då av liggande kilsågad slätspontpanel eller, i riktigt fina hem, ett ramverk med fyllningar och lister runtom, ungefär som på en spegeldörr.

Färgställningen var ljus men ofta valdes färger som tålde smuts. Rosa väggar och grå bröstning var till exempel vanligt. Oftast var bröstningen mörkare än väggens övre del och stänkmålad. Stänken gjordes i en ljusare och en mörkare kulör än bottenfärgen. Ursprungligen var det ett sätt att imitera sten. Det var också vanligt att bröstningen marmorerades. Mot taket avslutades med en schablonmålad eller handtryckt bård.

Under 1800-talets senare hälft blev bröstningar av pärlspontpanel vanligt. Bröstningen var ungefär 2/3—3/5 av väggens höjd. Panelen fick en ljus kulör eller ådringsmålades. Ofta hade snickerier och dörrar i rummet samma målning. Populära träslag var mahogny, ek och björk. Till målningen användes olje- eller vattenbaserad lasyr som täcktes med fernissa för att göras slitstark. Till björkådring var mjölk- eller svagdrickelasyr vanligt. Flammig björk var särskilt populärt i kök under 1900-talets första hälft. Funktionalismens genombrott innebar slutet för ådringsmålningen.

Ytan ovanför bröstningen tapetserades. I enklare rum som kök och hallar användes en smal och enkel bröstlist. I finare rum kunde bröstningen avslutas med en liggande bräda upptill och därefter bröstlist och tapet. Nedtill avslutades bröstningen oftast med en ganska kraftig golvsockel. I början av 1900-talet blev också fasspontpanel populärt på väggarna. Denna var ofta smalare än pärlsponten. På 1920-talet blev det även populärt med boaseringar av spännpapp, indelade till speglar med lister.

På 1930-talet blev masonitboaseringar populära. Ofta målades hela väggen som kunde bestå av masonit även ovan bröstningen, ibland fernissades masoniten istället. Masonit fick sitt genombrott i Sverige i samband med Stockholmsutställningen 1930. Materialets lätthanterlighet gav förutsättning för ett snabbt genombrott på marknaden, även om tidens nyproduktion av bostäder var svag. Framförallt köken kom att kläs med masonit och där kom materialet till sin fulla rätt.

Det som var nyckeln till materialets framgång var den hygienism som följde i kampen mot tuberkulosen. Hemmen skulle vara lika rena och lättstädade som sanatoriernas salar och i alla miljöer gällde det att undvika dammsamlande listverk. I hygienens namn kläddes därför äldre profilerade snickerier in. På ett enkelt sätt kunde gamla nedslitna interiörer på så vis både bli mer lättskötta och få ett sken av modernitet.

Träfiberskivor eller board som det också kallas, fanns i många olika typer och hårdhetsklasser. Den klassiska boardskivan, tillverkad efter Masons patent, bestod och består än idag av malda träfibrer som pressats ihop under värme. De limmas på så sätt ihop med träets eget lignin. Inga kända hälso- eller miljöstörande ämnen finns med. Råvaran är en flödande resurs och återanvändning eller energiutvinning är möjligt. Andra boardskivor, exempelvis MDF, tillverkas med syntetiska lim. Ofta används karbamidlim i ganska stora mängder.

Många gamla hus har under 1900-talet renoverats med hjälp av masonit, men det finns också hus som ursprungligen byggdes med masonit. I dessa hus är skivan ett värdefullt inslag som är viktigt att bevara och vara rädd om. En anledning är att varje hus berättar en historia om äldre stilideal och livsmönster. Masoniten är därför värdefull att spara eftersom det idag återstår ganska få byggnader med originalinredningar av masonit. Om masoniten byts ut, till exempel mot spontad panel eller gipsskivor, förlorar huset en del av sitt kulturhistoriska värde.

Ska en masonitboasering renoveras bör först konstateras om hård eller porös masonit har använts, om den släta eller virasidan är vänd utåt, hur skivorna är fastspikade och med vilken typ av spik, liksom hur skivorna är målade och med vilken färgtyp. Renovering bör utföras så likt den ursprungliga boaseringen som möjligt.

Ett vanligt problem med masonit är att skivorna blivit buckliga. Ofta beror det på att de inte har fuktats innan uppsättning, men det kan också bero på att för tunna skivor har använts eller att kanterna inte har målats så att de har kunnat suga vatten. Har skivorna väl blivit buckliga är det inte säkert att det går att rätta till. Det går prova att lossa och fukta dem på nytt och sedan pressa dem släta. När skivorna sätts upp igen spikas de fast relativt tätt med en kraftig läkt. Om detta inte hjälper måste skivorna bytas ut. Om möjligt bör då samma typ av skivor användas men det är inte säkert att samma dimensioner går att få tag på idag.

Så småningom började även plywood förekomma som boasering. Kryssfanér, som är den gamla svenska benämningen, började tillverkas industriellt i Sverige 1912, och materialet blev därefter mer vanligt förekommande. Plywood är tillverkat av tunna träskikt som limmats samman. Tidigare var limmerna animaliska eller vegetabiliska och skivorna därmed oskadliga för människor och miljö. Numera används ofta lim som innehåller fenol eller formaldehyd. Fenol är starkt frätande och mycket giftigt medan formaldehyd verkar starkt irriterande på ögon och luftvägar. Plywood utgör samma typ av emissionskälla som spånskivor, dock i mindre omfattning eftersom den kräver mindre lim. Skivorna är möjliga att återanvända, men energiutvinning vid förbränning bör ske under kontrollerade förhållanden.

Väggar med panel från golv till tak började förekomma hos de högre stånden under 1700-talet, främst i enklare utrymmen som kök och förstugor. Stående slät panel var vanligast men även lockpanel förekom. Bredden på de brädor som användes var samma som till golv och innertak, det vill säga 15—50 cm. Under 1800-talets senare hälft började väggarna kläs in med pärlspont. Pärlan gav en skuggverkan som gjorde att torkspringorna inte syntes så mycket som på en slätspontpanel.