Den enklaste och äldsta typen av dörrar är de med en stående brädpanel som på baksidan hålls samman med två infällda tvärslåar, s.k. narar. På nyare dörrar är tvärslåarna ofta bara spikade. Det finns bevarade bräddörrar på gamla kyrkor som har sitt ursprung i medeltiden. Kännetecken på en riktigt gammal dörr är att bredden är stor och höjden låg. Grovt generaliserat kan man också säga att ju bredare panelbrädorna är desto äldre är dörren. En variant som brukar räknas höra 1700-talet till, är när den stående panelen försetts med diagonala hyvelspår som bildar ett mönster av romber. Bräddörrar har också utförts med dubbla paneler. Då har en utvändig liggande eller diagonalställd panel spikats ihop med den stående. Den utvändiga panelen är då vanligtvis spåntad och profilhyvlad. Det kan vara en kälspånt, fasspånt, pärlspånt eller en hyvling sammansatt av flera profiler.

Lagning av bräddörrar

Bräddörrar är oftast ytterdörrar och därmed utsatta för väder och vind. Krympsprickor, mekanisk åverkan och i vissa fall rötskador kan med tiden uppkomma. Krympsprickor tätas lämpligen med kitt eller sågspånsblandat lim innan ommålning. Rötskador och mekaniska skador uppstår vanligtvis på dörrens nedre del. Om dörren har dubbel panel kan man då byta ut de nedre panelbrädorna som är skadade. Gamla ytterdörrar är oftast inåtgående. För att hindra regnvatten att rinna ner innanför tröskeln kan man spika en horisontell list på dörrbladet, med snedställd översida som för ut vattnet på tröskeln. Det är då också bra om tröskeln har en viss lutning utåt.