Västerbottens informationsportal för byggnadsvård,
hushållning och samhällsutveckling

För oss uppe i norr har tillgången på bra vatten blivit en självklarhet. Så är det inte på andra håll i världen. Rent sötvatten är en av mänsklighetens stora bristvaror som orsakar mycket arbete, lidande och konflikter. Det vatten vi ser utanför våra fönster ingår i ett globalt kretslopp, ständigt i rörelse mellan olika former och tillstånd. Det förekommer flytande, som is, som ytvatten eller grundvatten, som saltvatten eller sötvatten. Vi påverkar vattenkretsloppet på olika vis. Vattenkvaliteten i atmosfären påverkas av luftutsläpp som görs. Vattenkvaliteten i vattendragen påverkas av utsläpp och läckage från samhällen, industri samt från jord- och skogsbruket. Avdunstningen påverkas genom förändringar i vegetation och markbehandling.

I kommunernas översiktsplaner behandlas användningen av mark- och vattenområden. Där ges riktlinjerna för vilka skydd som kan behövas för viktigare vattentäkter. Det handlar då om att skydda dessa områden från verksamheter som kan förgifta eller försämra vattnets kvalitet. I översiktsplanen kan man också se vilka områden som har förhöjd radioaktivitet i berggrunden. Inom dessa områden kan det finnas risk för radonhaltigt grundvatten. Man bör därför kontrollera radonhalten när man borrar brunn i ett sådant läge.

För de flesta av våra vattenbehov som bad, disk, tvätt, toalettspolning och bevattning är egentligen det rena dricksvattnet inte alls nödvändigt. Det skulle fungera lika bra med regnvatten, eller renat dagvatten. Eftersom detta vatten är mjukare än grundvatten skulle det inte heller behöva lika mycket tvättmedel vid t. ex. klädtvätt. I en del andra länder som har mindre tillgång till rent färskvatten, som Tyskland och Danmark har man börjat installera olika system för ”lokalt utnyttjande av dagvatten”. Det skulle vara möjligt även här om man vill komma undan kostnaden för att borra (ny) brunn, eller för exempelvis fritidshus.

Under hela 1900-talet har strategin varit att ansluta så många hushåll som möjligt till centraliserade avloppssystem. Varje samhälle har byggt egna reningsverk och allt längre ledningar. Tekniken för avloppsrening har med åren blivit bättre, med mekaniska, kemiska och biologiska reningssteg. Fler och fler reningsverk bygger kvävereduktionssteg. Det som kommer ut från reningsverken är idag knappast att betrakta som miljöskadligt. Men är vårt moderna avloppssystem egentligen god hushållning? Vi skall komma ihåg att det allra mesta av det som hushållen skickar iväg i sina avlopp är att betrakta som nyttiga och nödvändiga näringsämnen. Tyvärr blandas detta med diverse föroreningar i form av gifter, tungmetaller och annat från industrier och från samhällets övriga sektorer, som svårligen låter sig inordnas i något kretslopp.

Avloppsvattnet från hushållen består till största delen av fosfor och kväve. Fosfor är en lagrad och ändlig resurs, som bryts i gruvor och används vid tillverkning av konstgödsel. Varje år sprids ca 30 000 ton fosfor i det svenska jordbruket. Kväve sprids i ungefär 200 000 ton på våra åkrar som en del i samma konstgödsel. Moderna avloppsreningsverk kan fälla ut upp mot 90 % av fosforn i slammet. Tyvärr fälls då också tungmetaller ut, varför slammet till största delen deponeras på soptippar, istället för att användas som gödning. Kvävet kan med utbyggd kvävereduktion avskiljas till ungefär 50 %. Det omvandlas då till kvävgas som försvinner upp i atmosfären. Den resterande delen går rakt igenom reningsverket och hamnar i sjöar och hav, där det bidrar till övergödningen. Samtidigt förloras då detta viktiga näringsämne som skulle kunnat användas till gödsling i jordbruket.

Närsaltinnehåll i mat och avföring, per person och år
 Kväve
kg/år
Fosfor
kg/år
Kalium
kg/år
Mat5,50,71,2
Urin4,40,41,0
Fekalier0,50,20,17

 

För att hitta en bättre hushållning med naturens resurser har intresset för andra avloppslösningar ökat. Man har då fokuserat på det faktum att det är urinen som innehåller den allra största delen av nyttiga näringsämnen. Detta samtidigt som urinet i stort sett är fritt från bakterier och virus och dessutom lätthanterligt. Med separerade avlopp i stor skala skulle vi kunna ersätta handelsgödsel, knyta ihop kretsloppen och minska havens övergödning. Vi skulle dessutom få bättre livsmedel, eftersom handelsgödsel innehåller små mängder av tungmetallen kadmium.

Den traditionella reningsmetoden på landsbygden är med enskilda brunnar och infiltrationsanläggningar. Tekniken för detta är väl beprövad och driftskostnaderna låga. Möjligheterna att infiltrera beror på markens egenskaper, jordarterna och på omgivningen, t. ex. avståndet till vattenbrunnar. I jorden renas avloppsvattnet genom filtrering, men även kemiskt genom jonbyten och nybildning av mineral. Nackdelen med infiltration är att vi förlorar huvuddelen av näringsämnena ner i marken istället för att kunna använda dem som gödning. Om marken är för tät för att tillåta infiltration kan en konstgjord infil trationsanläggning anläggas. Den kallas då för markbädd. En markbädd måste underhållas genom att man byter ut dess filtermaterial med jämna mellanrum. Med torv som filtermaterial kan man dock göra sig nytta av näringsämnena efter kompostering.

En infiltrationsanläggning kan också kompletteras med resorption. Det innebär att infiltrationsvattnet leds i grunt liggande ledningar som tillför näringsvatten under mark där man har planterat växter som kan dra nytta av näringen. Själva resorptionen fungerar i vårt klimat dock bara under sommarhalvåret, såvida man inte har ett uppvärmt växthus. Kontakta din kommuns miljökontor så får du veta vilka regler och restriktioner som gäller där just du bor.