Varsamhet

Alla hus som används måste också förr eller senare, i större eller mindre grad kunna ändras. I ett bostadshus förändras behoven med familjesituationen. Nya hygienvanor, fritidsvanor eller tekniska nymodigheter kan också leda till önskemål om förändringar. Det är ett naturligt inslag i ett föränderligt samhälle och inget konstigt alls. Men det är viktigt att man som fastighetsägare inte blir för fokuserad bara på husets brister. Man måste också kunna se dess kvaliteter. Annars riskerar man att bygga sönder det man en gång trivdes med, att offra husets själ. Det kan många gånger vara svårt att som brukare, inta det fågelperspektiv som krävs för att rättvist bedöma både brister och kvaliteter. Det kan därför vara klokt att i ett tidigt skede kontakta någon utomstående med erfarenhet av varsam renovering, ex vis en antikvarie eller en arkitekt. Varsamhet är inte en samling regler, utan mera av ett grundläggande synsätt som skall gälla vid alla ändringar. I Plan- och bygglagen 8 kap. 17§ står som en generell föreskrift att ”Ändringar av en byggnad […] ska utföras varsamt så att man tar hänsyn till byggnadens karaktärsdrag och tar till vara byggnadens tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden”. Detta skall alltså alltid gälla och förutsätter att man gör klart för sig vilka värden som byggnaden har. Med andra ord; det behövs någon form av byggnadsundersökning.

Var tid har sitt uttryck

Kulturhistoriska värden är inte något som finns bara på särskilt gamla eller särskilt märkvärdiga byggnader. Kulturvärden hänger samman med vad byggnaden har att berätta. Den timrade enkelstugan på landsbygden berättar om livet, om förutsättningarna, om hantverkskunnandet, om traditionerna och om idealen i bondesamhället, medan den putsade tegelvillan ger oss sina berättelser från ett industrialiserat folkhemssverige. Medan bondesamhällets hus uppfördes med de material som fanns att tillgå i närheten, med lokal hantverkskunskap och med utsmyckningar av klassiska stilornament, så uppfördes folkhemsbygget med alltmera av industritillverkade produkter, alltmera av allmän och inskolad byggkunskap och i funktionalistisk anda allt mindre av utsmyckningar. Skillnaderna däremellan är inte en fråga om bättre eller sämre. De är uttryck för ett föränderligt samhälle med förändrade förutsättningar, ideal och influenser. Varje tid har sitt eget uttryck, sin egen stil. Vi bör ta denna tillvara och bygga vidare i samma anda när vi tar på oss ansvaret att förvalta ett gammalt hus. Men varsamhet är inte något som bara skall gälla gamla hus. Vi vet visserligen alla hur svårt det är att uppfatta värden i det som nyligen blivit ”omodernt”. Ändå måste vi försöka besinna oss och göra det. Vi vet nämligen också att värdena i det som varit ”omodernt” börjar uppskattas när nästa generation växer upp. För den generationen har dessa värden då blivit ett kulturarv. Låt oss inte ta ifrån dem detta kulturarv.

Original – kopia

Det värde man upplever av att bo i ett gammalt hus är naturligtvis till stor del knutet till dess praktiska funktion. Men det är inte hela sanningen. En viktig del är också stämningen, atmosfären eller om man så vill kalla det, husets själ. Denna svårdefinierbara trivselfaktor sitter liksom i väggarna, i planlösningen, i materialen, i detaljerna, i spåren efter hur alla detaljer är framställda och, inte minst i spåren efter tidigare användning, efter nötning och förslitning. Det är i originalet som förankringen bakåt i tiden finns. Det är i originalet hantverket kan avläsas och tidsidealen förstås. Det är i originalet det kulturhistoriska värdet bor.