Taksprången är också viktiga för husets karaktär och något som bör behållas, till exempel vid val av nya takmaterial, vindskivor och takfotsbrädor. Inom det äldre byggandet har taksprånget vanligtvis varit ganska litet men i slutet av 1800-talet kom schweizerstilen med sin snickarglädje och sadeltaken fick då rejält tilltagna taksprång.

Under tjugotalsklassicismen fick sadeltaken åter relativt små språng medan funktionalismens hus helst skulle sakna taksprång helt. Synliga taksprång kom tillbaka i och med folkhemstidens mer folkliga funkis.

Takfoten är likaså en del av husets arkitektur och därmed en viktig detalj. Tjocka, ibland inklädda takfötter har varit vanligt på vissa hus under vissa epoker, medan de tunna taksprången varit mest förekommande i våra trakter. Under 1800-talet var det populärt med så kallad konsolfris på byggnader i nyrenässansstil, det vill säga en rad konsoler under den inklädda takfoten.