Takspån har ibland behandlats för att minska eldfarligheten och öka hållbarheten. En vanlig sådan behandling var kokning i järnvitriollösning. För att förlänga livslängden kan man också behandla spånen med trätjära. Efter hyvling och torkning kan de då nedsänkas i 70° trätjära under 15 minuter. Vill man spara tjära behandlas endast ”bleket”, den synliga del av spånet som utsätts för sol och nederbörd. Spåntaket måste sedan tjäras om regelbundet, sydsidan vart femte år och nordsidan vart tionde. Eftersom trätjära var dyrt var det dock troligen sällsynt att spåntak tjärades, tjära kan ju också öka takets eldfarlighet. Spåntak på enklare byggnader på landsbygden lämnades oftast obehandlade. Tjärade spåntak på kyrkor är dock en del av kulturarvet och de kan vara mycket gamla.

Fortfarande finns trätjära av bra kvalitet på marknaden, men oftast är det skäl att själv kontrollera så att man inte får undermålig sådan eller att utseendet blir annat än det man tänkt sig. Det vanligaste felet man råkar på är att tjäran inte har vräkts, utan att den har tappats på kärl vartefter den har utvunnits och kvaliteten blir då mycket ojämn genom partiet. En tumregel är att bra tjära skall vara klart genomsiktlig, oavsett om man vill ha ljus eller djupare färg. Sedan skall den förstås inte innehålla något synligt vatten (bundet vatten finns och skall finnas i trätjära) och så skall en tjära av någorlunda kvalitet inte ha eller bilda någon nämnvärd bottensats. Är tjäran mycket mörk och det finns en kornig sörja mot botten är den att betrakta som sekunda vara.

En annan sak som man kan råka ut för är att tjäran kan vara mycket trögflytande och svår att stryka ut, utan att för den skull direkt vara av sämre kvalitet. Då kan den oftast göras hanterligare genom att späda med terpentin, vilket till en början kan vara rätt besvärligt om tjäran är mycket tjock.