Takspån är ett naturmaterial framställt ur flödande naturresurser, det vill säga resurser som till synes aldrig tar slut. Det krävs lite energi för att framställa spån och materialkostnaden är måttlig, men det krävs en större arbetsinsats för att lägga ett spåntak. Hållbarheten för ett väl lagt spåntak är 25-45 år. Det finns takspån i många format men det vanligaste längden är 45 cm. Bredden varierar beroende på framställningstekniken men är normalt 10-15 cm. Tjockleken är omkring 5 mm.
De vanligaste träslagen till spån var förr i följande ordning furu, gran och asp. Då som nu skulle virket vara tätvuxet med så stor andel kärnved som möjligt eftersom det är hållbarare. Trädet måste också vara rätvuxet om spånen ska bli raka, detta gäller särskilt späntade spån. Virket bör huggas under vintern då trädets savinnehåll, som är en grogrund för rötsvamp och andra nedbrytande organismer, är som lägst. Aspspån var vanligare i södra Sverige; de ansågs vara motståndskraftiga mot röta men ändrade lätt form vid variationer i temperatur och luftfuktighet.
Det finns tre typer av stickspån: späntade, hyvlade och sågade. Att handspänta, klyva fram, spån är den äldsta tekniken för spånframställning. Det bästa materialet för späntade spån var gamla torrfuror som har stort innehåll av både kärnved och kådämnen som gör virket hållbart. Eftersom inga fibrer skärs av suger den späntade ytan inte åt sig så mycket vatten. Späntade spån är därför mycket motståndskraftiga mot röta och har den längsta hållbarheten, under gynnsamma förhållanden uppemot 50-70 år.
Det vanligaste på lantbrukets byggnader är stickspån som framställda i en spånhyvel. Sådana spån även köpas idag. Hyvlade spån går snabbare att tillverka och klenare virke kan användas. Hyvelstålet ställs in på lämplig spåntjocklek, ca 4 mm, och målet är att få så jämna bredder som möjligt på spånen. Hyvelstålet skär av träfibrerna och de avskurna fiberändarna suger åt sig vatten vilket gör att hyvlade spån lättare angrips av röta. Hållbarheten blir då kortare, ca 20-35 år.
Sågade spån har sämst hållbarhet eftersom alla fibrer är avskurna av sågklingan. De suger mycket vatten och rötskadas lätt och ska därför alltid ytbehandlas.
