
Locklistpanel från 1916 med ramsågade bottenbrädor och profilhyvlade lister. Foto: Krister Hägglund, Skellefteå museum.
När panelen har stora skador kan det bli svårt att välja mellan reparation av den befintliga eller byte till ny. Om den befintliga panelen är ursprunglig har den ett kulturhistoriskt originalvärde som är oersättligt. Det värdet kan väga tungt för reparationsalternativet.
Vad gäller beständigheten behöver inte en lappad och lagad panel stå sig sämre än en ny panel. Virket togs förr ur mer mogen skog än nu, och det gav en god virkeskvalitet. Trä som sitter på en lodrät vägg, har normalt lång livslängd. En väderbiten, småsprickig yta betyder inte att beständigheten har påverkats i någon större grad. Att renovera det befintliga materialet istället för att ersätta det är dessutom både resurssnålt och ekonomiskt. Men det finns naturligtvis en gräns där skicket är så dåligt att lagning blir oförsvarbart. Byte av panelen kan då te sig bättre.
Det är ofta när frågor om tilläggsisolering aktualiseras som byte av fasadmaterial också kommer på tal. På hus med särskilt höga kulturhistoriska värden är det dock helt enkelt inte lämpligt att tilläggsisolera utvändigt eftersom det påverkar husets exteriör så pass mycket.
Om hela panelen måste bytas ut bör ur kulturhistorisk synpunkt samma material som ursprungligen användas. Det är en del av det som gör husets karaktär och det berättar dessutom en viktig historia om tidens byggande och ideal. Är det en originalpanel som sitter på huset är det säkraste och bästa rådet att göra den nya panelen så lik den gamla som möjligt. Dimensioner och utförande av den nya panelen ska överensstämma med husets ålder och karaktär. Beakta särskilt de horisontella listernas placering, dimensioner och utformning, knutarnas utformning och inklädning samt panelbrädornas bredder. En gammal locklistpanel bör alltså ersättas med en ny locklistpanel, en fasspontpanel med en ny sådan och så vidare.
Panelbredden är viktig för husets karaktär. När det gäller äldre breda och kraftfulla paneler dyker det gärna upp funderingar på att välja mindre dimensioner, till exempel för att den breda panelen inte finns i lager, eller för att den verkar dyrare. Denna detalj har dock en väsentlig betydelse, både för husets utseende och för dess långsiktiga värde.
Det har blivit vanligt vid panelbyte att förse huset med en ”midja”, ett horisontellt band i avvikande kulör som delar av fasaden. Det ursprungliga syftet med detta torde i första hand varit att undvika oskyddade ändskarvar. Det finns också stöd för utförandet i byggnadstraditionen, men det har då handlat om en smal, relativt diskret list som löper mellan knutarna. Senare tiders midjor brukar utgöras av tre eller fyra spontade panelbrädor som löper runt hela huset och även bryter knutbrädorna. En sådan midja ger en iögonfallande förändring av en fasad. Att sätta midja på ett hus som inte tidigare har haft någon horisontell list bör därför undvikas. Om huset haft en sådan list kan en likadan monteras.
Luras inte heller av det moderna byggandets idéer att rikta upp fasaderna om stommen lutar. Det är inte ovanligt att timmerväggar är byggda med en viss lutning utåt–uppåt, alltså att huset är bredare upptill. Ett sådant karaktärsdrag bör naturligtvis bevaras.