Vid mitten av 1800-talet började man parallellsåga plank så att de blev raka istället för kilformade samt maskinhyvla virket. Samtidigt började planken förses med fast spont maskinellt. Golvplankens dimensioner blev också mindre, ofta var de ca 18-20 cm breda fram till 1800-talets slut då bredden blev ca 12-14 cm. Tjockleken låg normalt kring 30-35 mm. Golven fick därmed inte lika breda springor som de kilsågade golven. De smalare golvplanken krävde tätare avstånd mellan golvåsarna för att golvet inte skulle börja svikta, golvkonstruktioner med en meter mellan golvbjälkarna blev därför vanliga. Till en början spikades även dessa golv uppifrån med maskingjord klippspik men så småningom började man spika i sponten istället med klippspik eller dyckert och därigenom blev spikningen osynlig. De parallellsågade golven behövde inte skarvas med generalskarv, blev någon bräda för kort så skarvades bara den. Skarven lades över en golvbjälke. Med de parallellsågade golven blev det också vanligare med fris i ändarna av eller runtom golvet, något som tidigare mest förekommit på slott och herrgårdar. I slutet av 1800-talet lades många brädgolv som var menade att täckas med kork- eller linoleummattor. Virket i dessa golv höll generellt lägre kvalitet liksom läggningen.

Lägga nytt parallellsågat golv

Parallellsågade golv har förekommit både med jämnbreda plank och med varierande bredder på planken. Det senare var troligtvis vanligast där golvet skulle täckas av t.ex. en linoleummatta eller i mindre viktiga utrymmen medan de jämnbreda golven var vanligast i finare utrymmena som t.ex. salen. Vill man att golvet ska efterlikna ett brädgolv från ca 1850-1860 så väljer man handhyvlade 18-20 cm breda plank och spikar det uppifrån. Ska det efterlikna ett golv från slutet av 1800-talet väljer man istället maskinhyvlade 12-14 cm breda plank och spikar dem i sponten. Planken spikas vid varje golvbjälke med en spik per bräda. Om spikningen sker osynligt i sponten slås spiken in i 45 graders vinkel, den sista delen med en spikdrivare.