Vid 1800-talets slut låg de norrländska gårdarna fortfarande tätt i de oskiftade byarna. Byggnaderna grupperades kring en inhägnad gårdsplan, använd som arbetsyta, där det inte fanns mycket plats över till trädgårdsodling. Kanske fanns en liten inhägnad kryddgård vid husgaveln där kål, rovor, rot- och grönsaker, lök, ärtor, bönor samt en del örter odlades. Odling av potatis, tobak och humle hade också börjat bli populärt.

Kopplingen mellan odling och matkultur var stark eftersom självhushållningen dominerade – det som lades på tallriken måste också odlas på gården. Det var heller inte ovanligt att odla kryddväxter men de sågs snarare som medicin än kryddor. Som smaksättning av maten fungerade oftast själva lagringsmetoderna torkning, saltning, rökning eller syrning. Maten åts nästan aldrig färsk. Gränsen mellan grönsaker och medicinalväxter var flytande, många växter användes både som mat och medicin.

Vissa växter planterades även för sina ockulta egenskaper, till exempel libbsticka, vänderot, malört, mejram, kummin, dill och timjan som odlades för att fördriva onda andar, häxor, troll och ohyra. Ett annat exempel är det starkt magiskt laddade vårdträdet som ansågs bära gårdens lycka. Enligt folktron hade vårdträdet makt att hålla brand, olycka och sjukdom borta från gården. Om vårdträdet skadades sågs det som ett varsel om kommande sorg. Det ansågs också föra olycka med sig att bryta grenar från trädet. Rönnen, som var guden Tors träd, var ett särskilt populärt vårdträd. Det planterades för att åskan inte skulle slå ner på gården. I bistra tider kunde bären dessutom utgöra ett tillskott till hushållet.

Prydnadsväxter förekom sparsamt och skulle helst vara till nytta, som till exempel nyponrosor eller starkt doftande blommor som lockade till sig bin. Rabarbern fick ofta en framskjuten plats, gärna vid husknuten.