Sadeltaket, två släta takfall som möter varandra vid nocken, är den vanligaste takformen i Sverige. Under 1600-talet kom det brutna sadeltaket till vårt land, det så kallade mansardtaket. I Västerbottens län blev det inte vanligt förrän under det tidiga 1900-talet. De byggnader som då uppfördes under de rådande arkitekturstilarna jugend och nationalromantik hade ofta brutna tak och ibland även valmade. Ett valmat tak är ett sadel- eller mansardtak där kortsidan också slutar med ett takfall. När funktionalismen slog igenom skulle taken vara platta eller låglutande. Då förekom också pulpettaken som är ett halvt sadeltak. Det var vanligt på uthus redan före funkisen. Under folkhemstiden blev sadeltak åter vanliga.

Takets lutning har i äldre tid anpassats till det taktäckningsmaterial som var vanligt i trakten. Takets vinkel hör därför till det som är mest karaktäristiskt för ett gammalt hus. Ändras takvinkeln så förändras hela husets karaktär. Takfallet kunde till exempel göras brantare för spån än för näver eftersom spånen var fastspikade men också lättare än torvtaken.