Med rötterna i den svenska myllan

Nationalromantiken var en rörelse, eller del av en rörelse som omfattade hela samhället, och som påverkande det tidiga 1900-talets människor på många olika plan. Det handlade om framåtanda, hälsodyrkan och odlingshänförelse, likaväl som längtan tillbaka till det ”enkla” livet och förlorade traditioner. Det var en ungdomens rörelse som ville bryta med det stela borgerliga livet och dess överdådiga skönhetsideal. Rörelsen anfördes av några ledande kulturpersonligheter, som flyttade ut på landet för att leva ett liv närmare naturen och de folkliga traditionerna, för att leva i det ”riktiga” Sverige. Det var en flykt från det alltmer industrialiserade, maskintillverkade och utslätade. Det var en hyllning till gamla kunskaper, hantverk och till det enkla, rustika. Det var en brytning med klassiska ideal och dess stränga formregler. Det var ett försök att skapa något nytt utifrån den svenska kulturens och den svenska naturens former.

Nationalromantisk arkitektur

Nationalromantiken var en mera fri och variationsrik stil jämfört med den tidigare arkitekturen som sökte sina förebilder i äldre svensk arkitektur, framförallt i vasatidens slott och allmogens traditionella byggnadsskick. Byggmaterial och byggmetoder valdes ofta efter lokala förebilder, färger och ornament ur naturens exempelsamling. Traditionella material som trä, tegel och natursten värderades högt, liksom ett hantverksmässigt utförande. Liknande idéströmningar fanns vid samma tid ute i Europa. Planlösningen var ofta osymmetrisk.

Tak – Takfallen på nationalromantikens hus var branta och ofta brutna med inredd vindsvåning och kupor i takytan. Ofta var de belagda med enkupigt tegel eller målad, skivtäckt plåt.
Fasader– Höga gavelpartier och burspråk i kombination användes för att artikulera fasaden. Tegelfasader i mörkbrunt, hårdbränt, handslaget tegel var vanligt liksom putsfasader som kunde ha en tunn slamning, eller ljus slätputs. Träfasader kunde förses med en kraftig liggande panel för att efterlikna timmer. Stående locklistpanel förekom dock också.
Färger– Villor och egnahem hade inte sällan fasader i rödfärgat eller tjärat trä, i städernas hyreshus och monumentalbyggnader var tegel eller puts vanliga material. Putsade fasader kunde vara ljusa, i övrigt dominerade mörka kulörer i exteriören.
Fönster– Korspostfönster med tätspröjsade överbågar som placerades i fasadliv var den vanligaste fönstertypen, men även småspröjsade fönster förekom. Knutar, foder och fönster målades under nationalromantiken för första gången helt vita. Men traditionella färger som rött och grönt förekom också på foder och fönsterbågar.
Portar– Portar kunde vara utförda i ramkonstruktion med småspröjsad, glasad överdel och målade i vitt, grönt eller brunt.
Övrigt – Listverk och omfattningar började dyka upp i nya former och med nya utsmyckningar, målade i en från fasaden avvikande färg.

Goda råd:

• Vid underhåll av hus från denna tid, använd om möjligt ursprungliga färgtyper såsom röd slamfärg och bruntjära.
• Tidigare slamfärgsmålade hus, som blivit övermålade med linoljefärg eller moderna färg¬typer, kan återfå sin ursprungliga karaktär genom att målas med helmatt faluröd alkydoljefärg.
• Tjärade fasader bör även fortsättningsvis behandlas med tjära. Moderna lasyrer och täckfärger ger fasaden en annan karaktär och kan medföra försvårat framtida underhåll.
• En tjärad fasad som i efterhand strukits med brun lasyr bör fortsättningsvis underhållas med lasyr, gärna opigmenterad sådan som inte gör fasaden mörkare än den redan är.
• Nationalromantikens färgsättningar var ofta djärva och mustiga och vilade på konstnärlig grund.
• Var noga med att hitta de rätta nyanserna, annars riskerar resultatet att bli mindre vackert än originalet.