Det brukar sägas att det svenska trädgårdsbruket grundades av munkar och nunnor. Genom förbindelser med andra kloster i Europa fick de tag på fröer och plantor som inte fanns i Sverige. Överskottet spreds utanför klostren tillsammans med skötselråd. Efter reformationen när många kloster lades ned fick kungen och adeln den ledande rollen som kunskapsspridare inom trädgårdsbruket.

På de norrländska gårdarna fanns oftast inte mycket till trädgård före sekelskiftet 1900. Det var långt mellan gårdarna vilket gjorde det svårare att få tag på växter och i de skogrika trakterna var odlingsjorden ofta sämre. Detta var tydligare ju längre norrut man kom. Inställningen till trädgårdsodlingen hade också stor betydelse för dess genombrott i Norrland. Dåtidens trädgårdsexperter menade att norrlänningarna var rädda för nymodigheter men svårigheten att få tag på klimatanpassade växter bidrog säkert också. Det var först efter svagåren i slutet av 1800-talet och det så kallade laga skiftet då många gårdar flyttades ut från byns kärna som man började anlägga riktiga trädgårdar i Norrland. Då det inte var ovanligt att skiftet skedde sent i norr, innebar det att trädgårdskulturen slog igenom senare där än längre söderut.

Skillnaden mellan trädgårdskulturens genombrott i kust, inland och fjällvärlden har också varit stor i Västerbotten, kanske framförallt på grund av de vitt skilda odlingsförhållandena. Prydnadsträdgårdar fanns, innan trädgårdsodlingens genombrott i Norrland omkring 1920, i stort sett bara hos högre ståndspersoner som adel och präster. Eftersom de utgjorde en väldigt liten del av befolkningen var det totala antalet prydnadsträdgårdar inte stort.