Vid slutet av 1800-talet var en välskött trädgård ett slags statussymbol. Borgarträdgårdarna gick i den så kallade tyska stilen och efterliknade 1800-talets stadsparker med öppna gräsplaner kantade av vindlande grusgångar, dekorerade med rabatter, statyer, urnor och exotiska växter. Denna typ av statusträdgård hade en stramare indelning än böndernas och var framförallt ett rum för nöje och umgänge. Trädgården var familjens finrum utomhus och skulle beskådas från promenader på gångarna.

I Västerbotten anlades sådana trädgårdar både i städer och på landsbygden av skogsinspektörer, faktorer vid sågverk, grosshandlare, disponenter vid bruken eller andra personer med ett yrke som gav dem status och möjlighet att anställa tjänstefolk, som bland annat kunde sköta trädgården. Dessa familjer uppförde herrgårdsliknande hus, placerade i parkliknande trädgårdar.