Trädgården användes främst till odling av rotfrukter, kål och en del grönsaker i en väl tilltagen köksdel eftersom självhushållning fortfarande var viktigt. Men estetiska utgångspunkter med kvarter och gångar fanns också. Köksodlingen var vanligtvis enkel med strängt symmetrisk form och få inslag. Helst skulle odlingen slutta mot söder med drivbänkar i norr för mesta möjliga sol. Drivbänkarna värmdes upp med hästgödsel och här odlades gurka och ”kärleksäpplen” (tomater).

Köksträdgården var kvadratisk eller rektangulär och delades in i kvarter som i sin tur delades upp i odlingssängar med trampade jord- eller sandgångar mellan sig. Runt huvudgångarna planterades kantväxter som smultron, ärtor, kryddväxter eller blommor. I kvarteren odlades grönsaker, örter och kryddor. Grönsakssortimentet var som störst i Sverige vid 1800-talets mitt.

Några växter som fanns vid nästan varje hem omkring 1900 var bondbönor, blomkål, vitkål, kålrot, morot, palsternacka, majrova, kålrabbi, rödbeta, spenat, mangold, lök, dill, palsternacka, persilja, potatis, sockerärtor, märgärtor och spritärtor. Många odlade dessutom tobak och humle. En avdelning för frukt och bär var vanligt. Vinbärs- och krusbärsbuskar hade de flesta och även hallon och nyponrosor var vanligt. Dessutom ansågs att alla borde ha jordgubbar och smultron. Hallon planterades ofta en bit bort från det övriga kökslandet på grund av sina rotskott. Sura bär som röda vinbär började odlas mer allmänt vid 1800-talets slut när sockret genom inhemsk produktion blev billigare. Före det odlades främst söta krusbär, så kallade stickelbär, för att göra sylt och saft.

Intresset för fruktodling var länge svagt eftersom det tog så många år innan träden bar frukt. I norra Norrland fanns vid 1900-talets början fortfarande ett begränsat antal äppelsorter att välja bland. För norra Sverige rekommenderades därför att fruktodling skulle stå tillbaka för bärbuskar och köksväxter. För att uppnå den lummighet som fruktträden skulle ha gett trädgården rekommenderades att oömma prydnadsträd och –buskar istället planterades.

Äppelträd av härdiga sorter planterades på platser skyddade för storm med passande jordmån och och blev särskilt vanliga vid kusten. I fjälltrakten var det bara äppelträdssorten Hyslob som fanns härdig vid 1900-talets början och som klarade sig bra, åtminstone i Västerbottens lappmark. Fanns flera fruktträd placerades de så att de inte stal ljus och näring från köksväxterna. De kunde också planteras på en plats där jorden hölls öppen eller användes för odling av jordgubbar, potatis, grönsaker eller grönfoder. Ibland sattes fruktträd mellan bärbuskarna.

I början av 1900-talet började fruktträden planteras i gräsmattan. Runt varje träd hölls jorden då öppen, ungefär i trädkronans storlek. Vid plantering av äppelträd rekommenderades att både höst- och vinterfrukt valdes för jämnare skördar. Plantering i norra Sverige skulle helst ske på våren så snart jorden gick att bearbeta och inte senare än när knopparna börjat öppna sig. Höstplantering kunde ske i september-oktober.

Några körsbärssorter kunde också odlas i Norrland. Surkörsbären var i allmänhet lika härdiga som äppelträden, särskilt de vanliga bruna. Om spaljering skedde mot en södervägg kunde även päron och plommon odlas. Beskärning av fruktträd rekommenderades endast i undantagsfall i Norrland då träden hade svårt att läka här. Med tiden blev odlingarna allt mer varierade och tidigare rikemansmat som sallat och rädisor blev vanligare. Allt mer frukt och bär odlades också, både för egen användning och som ett sätt att få extra inkomst.