Trä var i stort sett det enda golvmaterial vi hade förr i norra Sverige. Före 1800-talets mitt hade de flesta hus kilsågade brädgolv. Plankorna fick sin kilform av stockens avsmalnande form, inte sågningen, och bredden varierade utifrån stockens förutsättningar. Golvet lades med den bredare rotändan och den smalare toppändan växelvis. Läggs alla plankor åt samma håll blir golvet solfjädersformat och stämmer inte på slutet. Plankans kärnsida vändes uppåt vilket gav större slitstyrka och kanter som kupade sig nedåt. Dimensionerna var grova med bredder upp till en halvmeter och tjocklek kring 4-5 cm men det kunde också handla om halvstockar med rundningen kvar undertill. Undersidan kunde annars vara handbilad eller sågad.

Både furu och gran användes, men gran av bra kvalitet föredrogs eftersom den hålls ljusare och nöts jämnare. Furu med kvarsittande ytved kan ge ett mycket brokigt intryck mellan kärn- och ytved under de första decennierna. Plankorna hyvlades för hand vilket gav ett levande utseende med urslag runt kvistar och hyvelspår. Ett ålderdomligt sätt att foga ihop golvet var att nara ihop planken med dymlingar av trä eller järn i borrade hål längs kanterna. Senare började man använda spontade plank. De försågs då med handhyvlade spår på långsidorna och sattes ihop med en lös fjäder. Så småningom började plank med fast fjäder även att tillverkas. Dessa hade ett hyvlat spår på den ena långsidan och en fast fjäder på den andra. Varje planka spikades med två spik vid varje golvbjälke. Den första spikraden gjordes ca 20-30 cm ut från väggen där första golvbjälken låg. Spikningen skedde med handsmidd spik ovanifrån vilket gav synliga spikskallar. Om golven behövde skarvas gjordes detta över en golvbjälke och alla brädor i golvet skarvades då på samma ställe, en s k generalskarv.

Lägga ett nytt kilsågat brädgolv

För att få rätt karaktär är det viktigt att ett kilsågat golv spikas uppifrån med handsmidd spik. Förborra och spika ca 3-4 cm in från kanten så att plankorna inte spricker när träet sväller eller krymper. Ett traditionellt golvbjälklag har långt mellan bjälkarna, ca 140-160 cm, medan moderna bjälklag normalt har 60 cm mellan bjälkarna. Om man vill ha ett traditionellt utseende bör golvet därför bara spikas i varannan bjälke, det går då år ca 5-6 spikar per kvadratmeter. Spiken ska vara tre gånger så lång som plankans tjocklek så att 2/3 av spiken hamnar i golvbjälken. Innan de spikas fast bör planken ha en fuktkvot på ca 8% för ett uppvärmt rum eller ca 14% för ett rum som inte värms upp kontinuerligt. Man kan också lägga ut golvet löst och låta det ligga så ett år innan man spikar fast det. Spika inte golvet under vintern då det är som torrast eftersom man då riskerar att någon planka trycks upp när det blir sommar och fuktigare. Tänk på att lägga kärnsidan uppåt. Slipa inte golvet, det är den hyvlade ytan som gör det hårt och tåligt. Ojämnheter kan hyvlas bort när golvet är färdiglagt. Skarvning av golvet görs med generalskarv.