Eftersom vindsvåningen förr i tiden inte var inredd, behövdes ingen ordentlig trappa dit upp. Ofta fanns bara en lucka i farstutaket och en lös stege. När huset höjdes och vinden började inredas uppstod ett behov av en trapp. Trappen byggdes ofta i farstun. Eftersom utrymmet där var ganska litet och trångt blev trappen smal och brant med höga steg. Ofta placerades den i ett hörn av farstun och gick i vinkel. Ibland förekom även raka trappor men de var ovanligare. Trapporna hade både plan- och sättsteg och var slutna så att en skrubb kunde inredas under trappan.

Senare började trapphus byggas utanför farstun för att få plats med en mindre brant trappa och underlätta nyttjandet av övervåningen. Efter 1800-talets mitt blev trapporna också bredare och steghöjden lägre. Trappnosen började också profileras vid den här tiden. Omkring sekelskiftet 1900 började trappmattor fästa med stänger förekomma.