Väggar spända med linneväv var vanligt i högreståndsmiljöer på 1700-talet. I enklare hem började vävspänning förekomma i början av 1800-talet som underlag för dekorationsmåleri med limfärg. Väven spikades med träpligg eller nubb direkt mot timret. Under 1800-talets senare hälft ersattes linnet med juteväv och vävspänning blev då främst underlag för tapet. Vid samma tid blev det också vanligt att täcka väggen med papp innan den målades eller tapetserades. Pappspänning utfördes av en målare. På 1930-talet konkurrerades de pappspända väggarna ut av treetex som gav både släta väggar och viss isolering.

Finns gammal papp kvar bör den om möjligt bevaras. Skär upp bucklor och jämna till dem, ta bort och ersätt skadade pappersremsor med nya som spikas fast och klistras över med torremsor. Sprucken papp byttes förr normalt ut mot ny. Vid pappspänning av väggar påbörjas arbetet vid ett fönster och pappen sätts lodrätt. Ska pappen tapetseras över bör den grundas med mager linoljefärg för att inte bli bucklig vid tapetseringen.