Ett fönster består av flera olika delar: karmen som sitter fast i väggen och som bågarna är hängda i, posterna som delar av karmen i flera lufter, var och en med en båge, spröjsarna som delar av bågarna i olika rutor, var och en med ett glas. Posterna, spröjsarna och profilernas utformning är det som bäst berättar om fönstrets ålder liksom beslagen och fodren.

Äldre fönsterbågar sammanfogades i hörnen med träpluggar, så kallade naglar. Lim användes inte, istället gav glaset och hörnbeslagen bågen dess stabilitet. På 1700-talet tillverkades fönster med blyspröjsade smårutor. Under det tidiga 1800-talet började istället narade träbågar med rut-

orna insatta i ett hyvlat spår förekomma. Detta ledde sedan vidare till tekniken med rutorna insatta i en kittfals.

Fönster tillverkades till och med 1920-talet som enkelbågar, ibland med separata innerbågar. Den ena bågen monterades på utsidan och den andra på insidan av karmen. Ytterbågarna hängdes på gångjärn eller hölls fast med omkullvikta smidda spikar. De enstaka fönsterbågar som var öppningsbara hängdes vid den här tiden på mittposten, och inte på sidoposten som senare blev vanligt.

Innerbågarna var lätt löstagbara och hölls på plats med stift i bakkant och en särskild typ av innanfönsterskruv i mittpost. De sattes in på vin-tern och tätades invändigt med klistrade pappersremsor. Det är fullt möjligt att göra sådana fönster öppningsbara genom att montera gångjärn och lämpliga stängningsbeslag. I Skelleftebygden har också förekommit den annorlunda varianten med det löstagbara vinterfönstret placerat på utsidan. Dessa hölls ofta fast med små handtäljda trävred.

Det kopplade tvåglasfönstret kom att ersätta fönster med separata bågar under 1900-talets första hälft och var den vanliga fönstermodellen fram till 1970-talet. Då kom det pivåhängda treglasfönstret, vilket vanligtvis utfördes med en tvåglas isolerruta i innerbågen och ett enkelglas i ytterbågen. Varianter av detta förekommer, exempelvis är en kraftig enkelbåge med treglas isolerruta inte ovanlig idag.