Gamla parstugor tillbyggdes ofta med en brokvist i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Det innebär att bron på äldre hus vanligen är yngre än huset självt. Bredden på kvisten var ofta densamma som den inre farstun medan djupet kunde vara ungefär hälften av eller ibland lika djup som bredden så att bron var i det närmaste kvadratisk i sin planform. Sällan eller aldrig var djupet större än bredden på brokvisten då det ger taket en mer klumpig form.

Brons placering på fasaden upplevs ofta som symmetrisk men gamla timmerstugor är sällan så symmetriska som ögat luras att tro. Husets sal är till exempel ofta bredare än köket, entrédörren är sällan placerad i mitten av farstudelen för att trappan ska rymmas intill den och så vidare. Detta innebär att bron oftast inte är placerad exakt mitt på huset. Det vanligaste är dock att själva entrédörren är mitt på bron men det förekommer också att den är förskjuten åt ena sidan.

Under villaarkitekturen i början av 1900-talet blev bron desto viktigare som arkitektoniskt element och betoning av entrépartiet. På de herrgårdsliknande villorna placerades bron då strikt symmetriskt mitt på långsidan, medan jugend- och nationalromantiska villor gärna hade mer assymmetriskt placerade entréer på långsidan eller gaveln. Den kunde också vara indragen i ett inskuret hörn. Även under funktionalismen placerades entrén assymmetriskt i enlighet med tidens ideal för att under folkhemstiden nästan alltid placeras på husets långsida, mot gatan.