De tidiga verandorna, uppförda i slutet av 1800-talet, hade ofta valmade tak, även kallade kuverttak. Lutningen på dessa tak kunde vara mycket låg och ofta kläddes de med papp eller falsad plåt. I och med att bron ofta var dubbelt så bred som djup så möttes takets brytningar precis vid husets

yttervägg. Om bredden var densamma som djupet så gick en liten taknock ut en bit från väggen för att sedan fördelas i två valmningar.  Verandor med sadeltak förekom också. Dessa blev vanligare under 1900-talets första hälft då kuverttaket till slut i det närmaste försvann.

Plåt- liksom papptaket tillät en smäcker konstruktion som fungerade väl med verandans i övrigt lätta stil. Tänk på att tegeltak kräver bredare vindskivor och därför ger ett tyngre uttryck än de tunna papp- och plåttaken om taktäckningen behöver bytas ut.

Den enklaste varianten av farstukvist, ett skärmtak på konsoler, förekom under hela 1900-talet och än idag. Dessa kan ses på villor, radhus och flerbostadshus. De kan vara utformade som sadeltak, pulpettak eller platta tak efter tidens ideal.