Entrén har alltid betraktats som en betydelsefull del av huset. Den har fått symbolisera gårdens välstånd och ideal, och bilda en välkomnande portal för besökande. Porten har därför under långa tider utformats på ett medvetet sätt. Omfattningen har ofta fått låna drag från klassiska kolonner och kornischer. Entrédörrarna gick nästan alltid inåt. De bildar på så vis en välkomnande nisch på utsidan som förstärker portalens intryck. De linoljemålades i färger som ockragult eller kromgrönt, grått eller brunt.

Under nyklassicismen kunde portarna vara fernissade medan de under empiren och nyrenässansen ofta målades mörkt bruna, röda eller gröna. Jugendporten kunde vara fernissad, eller målad i likhet med fönstren. Portar i ramkonstruktion med småspröjsad glasad överdel och målade i vitt, grönt eller brunt var vanligt under nationalromantiken. Under 20-talsklassicismen började portarna utfördas med utvändig träpanel, ibland glasade och färgade i mörkt brunt eller grågrönt.

Funkisporten utfördes vanligtvis i trä som fernissades. Ibland kunde detta kombineras med sparkplåt och beslag i rostfritt stål. Folkhemmets portar utfördes vanligtvis glasade i trä, gärna ek som inte målades utan fernissades. Omfattningar markerades gärna i tegel.

Dörrar kan man dela in i två huvudtyper, bräddörrar och fyllningsdörrar. I bostadshuset är det främst på vindar och till skrubbar man hittar bräddörrar. Till gårdens ekonomibyggnader är bräddörren i olika varianter däremot den vanliga entrédörren. Inne i bostadshusen har dörrar med ram och fyllningskonstruktion, s. k. spegeldörrar, varit helt dominerande fram till 1930-talet. Dörrar har ofta en egen turlista på gården. Ofta kan man uppe på vinden, i något enklare utrymme eller i något uthus hitta gamla bostadsdörrar som blivit degraderade vid någon modernisering.