Fram till 1800-talets senare del var fasaderna på landsbygden nästan alltid omålade timmerväggar. Sedan började rödfärgningen bli mer allmänt förekommande och panelning med stående locklistpanel blev vanlig. Bottenbräderna var ofta i varierande bredder, vilket gav fasaden ett levande uttryck. När de inklädda knutlådorna började målas i avvikande färg får detta ses som ett ideal som övertagits från den klassiska arkitekturen.

Omkring 1800-talets mitt blev det populärt att dela in fasaderna vertikalt med pilastrar som ett uttryck för den nyklassicistiska stil som då rådde i städerna. Byggnader uppförda i empirestil kunde dock ha relativt släta fasader utan indelning men med ett kraftfullt formspråk i taklister och knutkedjor. Fasaden skulle på antikt manér delas in i bärande och burna byggnadsdelar. Vid samma tid förekom även hus i nyrenässansstil vars fasadarkitektur var rik på utsmyckningar, uppdelad vertikalt med pilastrar och horisontellt med friser och lister.

Från 1800-talets senare del började även paneler med kraftiga dimensioner och kälspånt användas som ett uttryck för viljan att imitera det murade husets fogade stenar. Det kunde också göras i klenare dimensioner och med tillhörande lövsågeriutsmyckningar, som ett uttryck för den schweizerstil som ville ta tillvara träets möjligheter. Under schweizerstilen övergavs symmetrin för en friare gestaltning och fasaderna delades in i fält med liggande och stående fasspontpanel, vertikala och horisontella lister. Panelen kunde i dekorativt syfte vändas i olika riktningar på olika väggfält.

Revetering var ett sätt att få trähuset att helt likna ett stenhus. Genom att slå kalkputs på fasaden som först försetts med någon form av reveteringsmatta eller tätt diagonalspikade ribbor på timret, fick man helt enkelt ett putsat hus. Under jugendarkitekturen i slutet av 1800-talet blev slät- och spritputsade fasader vanligt jämsides med träfasader med liggande eller stående panel. Det blev sedan under 1900-talets första hälft allt vanligare med putsade hus.

Under nationalromantiken i början av 1900-talet började höga gavelpartier och burspråk i kombination användas för att artikulera fasaden. Träfasader kunde förses med en kraftig liggande panel för att efterlikna timmer men stående locklistpanel förekom också. Tegelfasader i mörkbrunt, hårdbränt, handslaget tegel var vanligt liksom putsfasader som kunde ha en tunn slamning eller ljus slätputs. Tegel är ett av människans äldsta byggmaterial men i våra trakter började materialet mera allmänt att användas först i samband med industrialiseringen i slutet av 1800-talet. Det blev sedan allt vanligare i stadsbyggandet fram till 1960- talet. Tegelvillan blev för många en symbol för det nya och moderna livet. För det välstånd som växte fram efter kriget.

Under 20-talsklassicismen smyckades den släta fasaden återhållsamt med klassiska arkitekturmotiv som pilastrar, lisener, gavelmotiv och lunettfönster. På enklare hus utnyttjades de klassiska motiven mer sparsamt. Villor kläddes i träpanel, ofta locklist med markerade knutar, men släta kalkputsade murar förekom också, ibland med pilastrar som fasadindelnign och knutmarkering.

Under 1930-taletes funkis arktikulerades fasaderna sparsamt. Det idealiska fasadmaterialet var putsad betong men den släta enhetliga kalkputsen utan dekorationer var också vanlig. Här i Norrland blev trähus klädda med smal locklistpanel utan knutbrädor eller omfattningar det vanliga – särskilt efter kriget då betong var en bristvara.

Folkhemmets villor uppfördes gärna i rött, eller senare även i gult, tegel. Betonghusens fasader putsades med grov eller slät kalkputs. Trähus kläddes med locklistpanel utan knutbrädor eller fönsteromfattningar. Smal spontad stående locklistpanel och liggande fjällpanel var de vanliga paneltyperna.

Under 1960- och 70-talen kännetecknades småhusen av gråvita lättbetongelement och slätputsade fasadytor liksom tegelfasader med träpartier. Mexitegel var i början av 1970-talet en ny produkt som snabbt blev populärt. Parallellt med mexiteglet förekom på 70-talet tegelfasader slammade i gråvit ton.