Färg baserad på linolja som bindemedel har funnits sedan senmedeltiden. Den har haft mycket stor betydelse under de senaste århundradena genom att den är relativt motståndskraftig. Allt eftersom enklare gårdar blev röda förlorade rödfärgen den status den en gång haft. Borgerskapet sökte andra

ideal och liksom tidigare var det stenhusen som utgjorde förebild. Från 1700-talets mitt började påkostade stadshus söderut i landet kläs in med hyvlad träpanel och målas med gul linoljefärg. Knutar och andra detaljer utformades i klassicistisk anda och målades grå för att efterlikna putshusens stendetaljer. Modet att klä husen med panel och måla dem gula sökte sig efterhand upp till finare boställen i landets nordliga delar.

Den nyklassicistiska stilen med helt vita stenhus påverkade med tiden även de panelklädda trähusen. Mot 1800-talets slut var det mest moderiktiga panelhuset inte längre gult utan vitt eller ljusgrått. Under 1800-talets senare del målades fasaderna i enhetlig ljus färg, alltså ingen åtskillnad mellan fasad och listverk, som istället fick framträda genom ljus- och skuggverkan. Kring sekelskiftet 1900 användes två närbesläktade nyanser på fasad och listverk; en ljusare för fasaden och en annan något mörkare för listverken, ibland omvänt. Fönsterbågen gavs en mustig mörk nyans, vanligen brun, grön eller engelskt röd. Under nationalromantiken började listverk och omfattningar dyka upp i nya former och med nya utsmyckningar, målade i en från fasaden avvikande färg.

Grundregeln vid målning med linoljefärg är att eftersträva flera tunna lager framför snabb täckning. Färgens täckförmåga varierar dessutom mycket mellan olika pigment. Använd inte för vek pensel, då går det inte sträcka färgen, det vill säga handgripligen med penseln arbeta ut färgen till ett tillräckligt tunt men jämnt lager. Regeln är ju segare färg desto styvare borst. Förr sades skämtsamt, för att inskärpa principen i lärlingar, att det skulle finnas mer färg kvar när ytan var färdigstruken än före målning. Räkna med en del väntetid för torkning mellan lagren, men å andra sidan blir färgen mycket stark och får ett gott grepp till underlaget.

Principen vid beredning av enklare linoljefärg har varit att pigmentet först blandats med rå linolja till pastakonsistens, varefter den blandats till lämplig strykningskonsistens med kokt linolja. Mängden olja som olika pigment kräver för att nå pastaform varierar mycket kraftigt, men en regel är att inte använda mer olja än nödvändigt vid den första sammanblandningen och att röra mycket ordentligt.

Tidigare användes knappt något lösningsmedel alls till vanlig linolje-

färg, förutom spädningen med kokt linolja, utom i de fall då det var en matt yta som önskades. Terpentin började tillsättas, först i mycket små mängder, för att göra färgen mer lättstruken och för att det ansågs förkorta torktiden. Lösningsmedel i linoljefärg kräver vana vid materialet och stor noggrannhet vid uppstrykningen så att färgskikten blir så tunna som möjligt, och med väl tilltagna torktider.

För utvändig målning måste i allmänhet lösningsmedel användas i grundfärg men ju mindre lösningsmedel slutstrykningsfärgen innehåller, desto bättre. Förr fanns en tumregel att bra slutstrykningsfärg skulle vara så pigmentrik och tjock att rörstickan kunde stå i burken, således litet utrymme till förtunning. Terpentin är att föredra framför lacknafta, eftersom denna avdunstar väl snabbt för att färgen ska kunna strykas ut tillräckligt tunt. Lacknafta kan till nöds användas för enklare arbeten, men rekommenderas inte då den ”magrar” färgen på ett svårkontrollerbart sätt. Idag väljs förtunning ofta med tanke på dess påverkan på hälsan. Balsamterpentin och alifatisk lacknafta är stora framsteg ur den aspekten.

Som vid all målning är omsorgen vid underarbetet avgörande för slutresultatet. För oljefärg är den bärande principen att gå från mager till allt fetare färg mot färdigstrykningen. Blir underlaget för fett ger det dåligt fäste för följande färglager och framför allt är det risk för blåsbildning och flagning på solbelysta ytor. Fet är i det här sammanhanget inte detsamma som mycket olja, utan har även att göra med proportionerna mellan olja och pigment i förhållande till hur mycket underlaget suger.

Förr var det vanligt att genomgående använda samma pigmentering vid målningen, så att den var homogent färgad från underlag till yta. En sådan målning tål mycket hårt slitage utan att bli ful. Många av dagens färdigblandade linoljefärger fordrar en skild grundfärg, vanligen zinkvitt, som fort börjar lysa vid minsta skada eller om den nöts fram. Den äldre metoden kräver ändå rätt stor vana vid oljefärg för att bli bra och det är viktigt att tillräckliga torktider beaktas.

När det är färdigmålat för dagen tvättas händer och penslar med såpa och ljummet vatten. Undvik kontakt med lösningsmedel. Penslar förvaras bäst stående i rå linolja. Även en ny pensel kan med fördel ställas i rå linolja innan den tas i bruk. Terpentin oxiderar och därför blir en pensel i terpentin med tiden inbäddad i en seg sörja som är svår att tvätta ur.

 

Goda råd:

• Vid underhåll av hus från denna tid, använd linoljefärg bruten med traditionella pigment, som garanterar att fasadens kulörer får de rätta nyanserna.
• Utgå från och sträva efter att återskapa husets originalfärgsättning. Om denna inte faller dig i smaken, välj någon annan tidstypisk färgsättning.
• Brandförsäkringsprotokoll kan ge besked om husets färgsättning.
• Till fasader i järnoxidgult eller ockra var bruna och gröna fönster vanliga. Vita fasader hade fönsterbågar i engelskt rött eller brunt.
• Tänk på att fönstrens mörka kraftfulla kulörer är viktiga för husets tidsprägel.
• Undvik helvitt på foder och listverk, välj brutet vitt eller gråvitt.
• Om du målar med linoljefärg, ta med i beräkningen att linoljefärgen bleks något med tiden.