Trätjära är det äldsta effektiva träskyddsmedlet här i Norden och har under lång tid använts för att impregnera byggnadsdelar som ansetts särskilt utsatta för fukt och rötsvampar. Kyrkor och andra värdefullare hus behandlades ibland med rödtjära, en blandning av trätjära och röd slamfärg som rörs ihop under uppvärmning. Villor och egnahem fick ofta fasader i tjärat trä under nationalromantiken i början av 1900-talet.

Den långa erfarenheten av tjära som träskyddsmedel torde vara tillräcklig för att kunna slå fast att tjära ger ett gott rötskydd. På trä har tjära en dubbel funktion, dels som mer eller mindre djupverkande impregnering och dels som täckande ytskydd. Furu är genom sin celluppbyggnad mer mottaglig för djupverkande impregnering, medan gran tar upp mycket litet sådan, förutom i ändträ. En skyddande effekt erhålls sålunda på furu om träet mättas genom tjärstrykning, men gran är mer beroende av ett heltäckande skikt för att anses konserverad.

Den helt dominerande råvaran till tjära har kommit från tall, eller i vissa trakter från närbesläktade arter. Det har också funnits, och finns till en del fortfarande, specialtjäror från en rad olika träslag, även från lövträd. Tjärans kvalitet är bland annat beroende av vid vilken temperatur, och i vilken del av processen den utvunnits. Ur en tjärdal eller -ugn tappades först en blandning av vatten och diverse mer lättflyktiga ämnen, så kallat tjärvatten som förr till en del användes för impregnering. Det finns inte längre på marknaden. När ren tjära började tappas var den till en början ljus och lättflytande, med stort terpentininnehåll. Vartefter processen fortskred blev tjäran alltmer trögflytande och mörkare, från ljusbrun till djupt rödbrun. Ibland blev bränningen mindre lyckad med en lågkvalitativ tjära, svart, ogenomskinlig och kornig, som resultat

Den första kvalitetsbefrämjande åtgärden efter utvinning var att tjäran fick stå och sätta sig så att det mesta vattnet, som alltid fanns med från veden, kunde avskiljas. Viktigast ur kvalitetssynpunkt var tjärvräkningen där varje tunna kontrollerades av bemyndigade tjärvräkare som vid behov även gjorde omblandningar för att få bästa möjliga jämna och höga kvalitet. Samtidigt kontrollerades att inget vatten stigit ur tjäran och att alla tunnor var välfyllda. Svarttjäran från slutet av bränningen blandades inte med den övriga och hade ett lågt pris.

Idag finns inte samma kvalitetskontroller men fortfarande finns trätjära av bra kvalitet på marknaden. Oftast är det skäl att själv kontrollera så att tjäran inte är undermålig eller att utseendet blir annat än det tänkta.

En sak som kan hända är att tjäran är mycket trögflytande och svår att stryka ut, utan att för den skull direkt vara av sämre kvalitet. Då kan den oftast göras hanterligare genom spädning med terpentin, vilket till en början kan vara rätt besvärligt om tjäran är mycket tjock. Lösningsmedlet

ska i början hällas i droppvis under kraftig omrörning tills det märks tydligt att vätskorna börjar blandas. Större mängd åt gången kan göra sammanblandningen helt omöjlig.

Förr var det inte så vanligt att lösningsmedel användes i tjära. Den innehöll i allmänhet redan tillräckligt med terpentin för att vara någorlunda lättstruken. Önskades en tunnare tjära var uppvärmning vanligast. Den metoden är fullt användbar också idag. För att undvika brandrisk och öppen eld kan burken värmas i varmvattenbad eller det kanske räcker att låta den stå framme i solgasset. Tänk då på att även det som ska tjäras ska vara varmt, annars riskeras att tjäran stannar på ytan när den kyls ner av underlaget. Den gamla metoden med upphettning fungerar bäst för att

täcka en tidigare tjärad yta. Här måste också varnas för att tjära inte mår bra av upprepade värmningar. Den upphettade mängden bör helst användas genast.

När tjära fanns lättillgänglig och var relativt billig, men penslar var dyra, kunde den appliceras med nästan vad som helst. Det kunde vara en trasselsudd inklämd i ett träskaft, en kvast gjord av en kosvans eller en bit fårskinn. Nu när penslar är billiga och tjäran blivit dyrare är det i normala fall pensel som används. Bäst appliceras tjäran med en stor elementpensel som både ger åtkomlighet och skyddar mot stänk och rinningar på penseln. Trätjära uppblandad med lika delar rå linolja och terpentin, så kallad roslagsmahogny, ger en bra inträngning i träet och en torr och vattentålig yta.

 

Goda råd

• Tjärade träfasader, som hittills klarat sig bra, bör av kulturhistoriska och estetiska skäl även fortsättningsvis tjäras.
• Fönsterbågar på i övrigt tjärade hus har tidigare ofta varit skyddade mot väder och vind genom linoljefärgsmålning. De bör även fortsättningsvis underhållas med linoljefärg.
• Vid virkesbyte i samband med renovering, använd virke av god kvalitet, byt inte mer än nödvändigt och tjära det nya materialet likt övriga fasaden.
• Tjärans ton varierar beroende på kvalitet. Välj en så ljusbrun tjära som möjligt för att få så god kvalitet som möjligt.
• Tjära kan bara användas på tidigare tjärade eller slamfärgsmålade ytor eller på nytt ohyvlat virke.
• Tänk på att ångorna från tjära är ohälsosamma att andas in, därför bör tjärning inne i byggnader undvikas.