Putsbruk består av bindemedel, ballast och vatten. Bindemedlet fungerar som ett lim som håller ihop den färdiga putsen och binder den vid underlaget. Bindemedlet kan vara av lufthårdnande typ eller så kallat hydrauliskt. Lufthårdnande bindemedel, det vill säga kalk, har varit dominerande i all fasadputsning fram till andra världskriget. En puts av luftkalkbruk får aldrig någon större hållfasthet, men är något mjuk och följsam vilket gör att den kan ta upp mindre rörelser i underlaget utan att skadas.

Hydrauliska bindemedel som hårdnar i kontakt med vatten användes särskilt vid konstruktioner under vatten eller under mark. Det kom senare även att användas vid husbyggnad. Som hydrauliska bindemedel räknas till exempel hydraulisk kalk, eller kalk blandad med portlandscement eller vit cement. Hydraulisk kalkputs blir hårdare än luftkalkputs, men inte lika tät som cementhaltig puts. Ju mer cement som blandas i putsen desto hårdare, tätare och mindre följsamt blir putsskiktet.

En fasadputs är vanligtvis uppbyggd i tre skikt; grundning, utstockning och ytputs. Grundningen är ett tunt putslager som ska utjämna sugförmågan hos underlaget och utgöra en brygga för den tjockare utstockningens vidhäftning. Utstockningen kan vara utförd i ett eller flera lager, som vart och ett inte bör vara tjockare än 10-15 mm. Ytputsen har i första hand en estetisk uppgift. Den ges en ytstruktur och kulör som framhäver det önskade arkitektoniska uttrycket. Till exempel kan den glättas slät med kanten på en tungslev vilket gör att ytskiktet följer murverket.

I äldre tider följdes inte alltid treskiktssystemet. Grundning kan saknas eller putsen kan vara påförd i mycket tjocka påslag. Det är då inte nödvändigt att upprepa samma förfarande, utan säkrare att använda sig av tre skikt, så länge rätt typ av putsmaterial används.

Ett putsbruk består även av ballast. Den bildar putsens skelett och bestämmer i hög grad den färdiga putsens struktur och färg. Ballasten består av sand, grus, natur- eller krossmaterial. Vanligtvis används ballast med kornstorlek upp till 4 mm. Ju mindre kornstorleken är, desto mer bindemedel behövs och med detta ökar vidhäftningen och krympningen. Tidigare tillsattes ibland tegelkross eller snäckskal för att förbättra frostbeständigheten. Tagel eller nöthår kunde fungera som armering.