Putsfasader behöver, liksom träfasader, regelbundet underhåll och måste då och då få ett nytt ytskikt för att få så lång livslängd som möjligt. Genom att tvätta och avfärga, som målning på puts kallas, fasaden regelbundet kan många problem undvikas. Rentvättning från smuts och fett ökar till exempel färgens livslängd och huset behöver inte målas om lika ofta.

Det mest genuina sättet att avfärga en kalkputsad yta är med kalkfärg, en blandning av 15-20 procent kalk och resten vatten. Kalkfärg andas, kan transportera fukt och den tål underhåll och lagning. Den åldras vackert, är billig och enkel att tillreda. Kalkfärg täcker först efter fyra-fem strykningar. Första och sista strykningen brukar göras med kalkvatten, det vatten som bildas när kalken sjunker till botten. Det gör ytan extra hållbar. Kalkfärg kan bara färgas med kalkäkta pigment, så kallat jordpigment, till exempel ockror, bränd och obränd terra di Sienna, umbror och järnoxider. Blåaktiga toner erhålls genom att blanda i kimrök. Avfärgning med kalkfärg bör ske under frostfri säsong och inte i starkt solsken. Ett hus putsat med cement bör inte avfärgas med kalkfärg eftersom kalkfärgen rinner av den hårda ytan.

Efter flera års experimenterande med färg på puts har många kalkputsade hus lämnats med omfattande skador på grund av att de målats på fel sätt eller med fel färgtyp. Problemet har ofta varit att moderna färger är för täta och inte tillåter fuktvandring, vilket kan leda till att både färg och puts spjälkar av. Det uppstår en kemisk process där beståndsdelarna delas upp. De moderna färgerna har även visat sig vara svåra att underhålla och kräver ofta att hela huset putsas om.

Många gånger är det onödigt att putsa om hela huset. Skador uppkommer oftast lokalt. Att laga putsen endast på dessa ställen var förr en självklarhet. Först bedöms vad den befintliga putsen består av. Att göra detta på plats är inte enkelt. En metod kan vara att titta på färgen. En cementhaltig puts har oftast en mörkare grå ton än ren kalkputs. Det finns dock även vit cement. En annan metod är att smula sönder en bit puts mellan fingrarna. Är den lätt att smula sönder till ett pulver är det kalkbruk. En säkrare metod är att skicka en bit puts till laboratorium för analys. Denna kostnad är liten i sammanhanget när en fasadrestaurering är nära förestående. Lämpligt putsmaterial väljs sedan med utgångspunkt från detta. Bra utförda lagningar är mycket svåra att upptäcka.

Först knackas lös puts och så kallad ”bom” ner. Vid sprickor huggs några centimeter av putsen närmast bort. Därefter tvättas damm och lösa putsrester bort med vatten. De ytor som ska lagas måste förvattnas ordentligt. När vattnet sugits in slås grundningsbruket på med murslev. Vid

reparationer är det viktigt att anpassa grundningens sammansättning efter underlaget. Grundningen ska vara tunn och knottrig i ytan.

Nästa dag förvattnas ytorna försiktigt och utstockningen, som anpassas efter den gamla putsens sammansättning och fysikaliska egenskaper, slås på. Är det fråga om en tjockare puts måste detta göras i flera påslag. Dagen därpå förvattnas åter med försiktighet och en ytputs av samma typ slås på med samma metod som på omgivande ytor. Morgonen efter ytputsningen eftervattnas de lagade fasadytorna. Till mindre lagningar går det bra med en blomspruta. Eventuell avfärgning bör vänta till dess att putsen helt har hårdnat (karbonatiserat). Detta tar ett par veckor.

Alternativet till putslagning är hel omputsning. En väl utförd putslagning är dock funktionellt närmast att jämställa med hel omputsning. När skador börjar uppstå på vissa ställen kan andra ytor ha mångdubbelt längre livslängd.