Under nationalromantiken värderades traditionella material såsom t ex tegel högt, liksom ett hantverksmässigt utförande. Tegelfasader i mörkbrunt, hårdbränt, handslaget tegel blev då populärt vid sidan av träfasaderna. Om teglet skulle vara synligt utvändigt användes ett mer hårdbränt tegel som kunde stå emot väder och vind. Efter 1930-talet blev det allt ovanligare att mura hela hus av tegel. Istället blev det vanligt att använda så kallat fasadtegel, ett tunt tegel, som utsmyckning på fasaderna.

På 1950-talet blev tegelfasader, till en början oftast i rött, vanliga, men senare även i gult. Under 1960-talet blev tegelfasader med brunlaserade eller rödfärgade träpartier kännetecknande för småhusen. På 1970-talet förekom tegelfasader slammade i gråvit ton, men fasadpartier i brunlaserat eller täckmålat trä mellan fönstren. Även ljust rödbruna tegelfasader förekom, då inte sällan med träpartier i falurött eller ljusockra.

Mexitegel var i början av 1970-talet en ny produkt. Det framställdes inte som vanligt tegel av bränd lera, utan av en blandning av sandsten, kalk och vatten. Materialet lanserades av Ytongbolaget i Skåne i samband med OS i Mexiko 1968. Det var ett underhållsfritt och frostbeständigt fasadmaterial som snabbt blev populärt.