Fönster har som mycket annat ändrat utseende och utförande genom åren. 1700-talets fönster var låga och sparsamt glasade, med små blyinfattade handblåsta glas. På 1800-talet blev glasen större och så småningom fönstren högre. I slutet av seklet fick fönstren korspost, ibland med en avdelande spröjs i den nedre större bågen. Jugendtidens korspostfönster hade ofta småspröjsade överlufter. Ibland kunde spröjsarna vara böjda. Korspostfönster med tätspröjsade överbågar var den vanligaste fönstertypen under nationalromantiken men även helt småspröjsade fönster förekom liksom T-post, ibland med spröjsar i den övre bågen.

    Under tjugotalsklassicismen blev tvådelade spröjsade fönster med tre rutor i varje båge det vanliga. Fönsterluckor var vanliga i bottenvåningen. Funkistidens fönster var två- eller tredelade och saknade spröjs. Stora perspektivfönster eller små runda fönster var karaktäristiskt. Under folkhemmets tid var tvåluftsfönster utan spröjs och mittpost populärt, ibland med en smal vädringslucka på ena sidan. Under 1960-talet dominerade enluftsfönstret medan 1970-talets fönster kunde vara mer traditionellt tvådelade med spröjs. Spröjsar började göras lösa under 1980-talet.