Västerbottens informationsportal för byggnadsvård,
hushållning och samhällsutveckling

Fönsterglaset var fram till 1920-talet munblåst. Foto: Skellefteå museum.

Fönsterglaset var fram till 1920-talet munblåst, vanligtvis med cylindermetoden. Detta innebar att en stor cylinder blåstes ut för att sedan skäras upp innan glasmassan stelnat.  Det blev då något ojämnt och med små blåsor i glasmassan. Munblåst fönsterglas ger ett alldeles speciellt ljusspel med skiftningar och skimmer som hör samman med dessa gamla fönster. Idag uppfattas sådana glas både som hemtrevliga och exklusiva.

Efter 1920-talet började glaset valsas, eller maskindras, vilket gav ett glas med antydan till parallella ränder. Större glasytor kunde då produceras, vilket var en förutsättning för funktionalismens perspektivfönster. Spröjsade fönster blev något som hörde till det förgångna och många äldre fönster byttes ut till nya utan spröjs.

På 1950-talet uppfanns en metod att tillverka glas som kallas floatglas. Genom att låta glasmassan flyta ut på en bädd av till exempel tenn gör tyngdkraften att glaset blir helt plant, utan vågor eller andra mönster. Floatglas började tillverkas i Sverige omkring 1975.

Om en eller ett par rutor ska bytas i ett fönster bör samma typ av glas som redan sitter i fönstret användas eftersom det aldrig ser bra ut att blanda glas av olika tillverkningstyper. Floatglas är dessutom tjockare än äldre glas och lämnar därmed lite plats för kitt i en gammal båge.