Den äldsta och enklaste grundläggningsmetoden för timmerhus utgörs av knutstenar. Mellan stenarna och under golvet finns då ett öppet och luftigt utrymme. Så småningom blev det vanligt att fylla utrymmet mellan knutstenarna till en stenmur, eller stenfot. Denna stenfot motfylldes så på insidan med jord och torv för att bli tät och isolerande. Man gjorde en s. k. mullbänk. Denna mullbänkskonstruktion som med modern terminologi skulle kallas varmgrund, utnyttjar marken som värmebuffert.

Stengrunden utvecklades under 1800-talet, och det blev allt vanligare att isolera bottenbjälklaget. Man gjorde en torpargrund, eller med modern terminologi en krypgrund. Denna konstruktion innebar en ökad risk för fuktrelaterade skador varför markfukten ventilerades ut genom öppningar i sockeln. På senare år har nya konstruktioner med varma krypgrunder presenterats. Det har då varit ventilerade krypgrunder som integrerats i husets ventilationssystem och de har lanserats som fuktsäkra konstruktioner.