Varmgrund med mullbänk torde idag knappt finnas kvar i några permanent bebodda hus. Konstruktionen ger inte den isoleringsstandard som vi idag brukar kräva och är inte heller den mest energisnåla. Den fukt som sugs upp kapillärt i mullbänken är också ett problem som förr eller senare leder till rötskador i det underst liggande virket. Detta har medfört att de flesta bebodda hus av den typen någon gång försetts med isolerat bjälklag och kall krypgrund. Alla krypgrunder är känsliga konstruktioner med tanke på fukt och svamp. Ju bättre bjälklaget isoleras, desto högre blir den relativa luftfuktigheten i grunden och desto större blir risken för svampangrepp.

Många gamla sommarhus eller gårdar som stått obebodda en längre tid i väntan på nya bosättare har dock kvar sin ursprungliga grundkonstruktion med mullbänk. När ett sådant hus restaureras för permanent boende är det inte självklart att bottenbjälklaget ska isoleras för att höja värmestandarden. Ur fuktsynpunkt kan det vara klokare att behålla varmgrunden som konstruktionsprincip. Marken kan isoleras med något effektivt värmeisolerande och kapillärbrytande material och mullbänken ersättas med en effektiv invändig sockelisolering, till exempel makadam, lättklinkerkulor eller krossat skumglas. Om sedan utrymmet under golvet luftas med inomhusluften fås ur fuktsynpunkt en mycket bra konstruktion. På så sätt blir visserligen den volym som ska värmas upp något större men kondensproblemen undviks. Konstruktionen har dessutom historisk förankring och innebär inga synliga förändringar på huset.