Under 1900-talets tidigare del var det ganska vanligt att försöka täta mullbänksgrunder genom att utvändigt gjuta betong på naturstenarna. På så sätt åstadkoms en slät och tät betongsockel som vanligtvis stack ut några centimeter utanför fasaden. Det resulterade ofta i en liten hylla av betong som fångade upp regnvatten och ledde in det under fotlist och bottenstock och orsakade rötskador. Pågjutningarna har ofta spruckit eller släppt med tiden med resultatet att regnvatten från fasaden effektivt leds in under huset. Det kan i vissa fall vara motiverat att helt bila bort pågjutningen. Se i vart fall till så att regnvatten leds ut förbi betongkanten med hjälp av någon fotlist i trä eller plåt. Sprickor och andra skador i grunden som kan leda in vatten kan lagas med ett relativt svagt, kalkhaltigt bruk som är mer tolerant mot rörelser än de hårdare cementbruken.