Västerbottens informationsportal för byggnadsvård,
hushållning och samhällsutveckling

Golvsockel med enkel profilerad överkant i Kågegården, Nordanå. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

De invändiga snickerierna är mycket viktiga för husets karaktär. Dörrar, foderlister, socklar och taklister är sådant som skapar en stil åt rummet och ger en förankring i en viss tidsperiod. Hur dessa detaljer utformats har naturligtvis att göra med tillverkningssättet. Vilka hantverkstekniker har man använt och vilka tillgängliga redskap har funnits? Men det allra viktigaste för utformningen har nog trots allt varit viljan att spegla de ideal som man beundrat och därför velat efterlikna. Vilka stilar, vilka moden, vilka attityder har varit gångbara vid tiden när de tillverkades. De invändiga snickerierna kan förmedla mycket av husets historia och skapa atmosfär åt rummen.

Olika typer av listprofiler. Illustration: Rune Wästerby, Skellefteå museum.se

 

Dörrfoder avslutat med foderkloss på traditionellt vis i Bonnstan, Skellefteå. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Maskinhyvlade listverk började komma under senare delen av 1800-talet. Tidigare var alla lister tillverkade med handhyvel. Profilhyvlarna och deras stål utfördes i några få olika varianter. Några av de vanliga var falshyveln och fashyveln, samt hyvlar för hålkäl och kvartsstav. Ett något mera komplicerat hyvelstål behövdes för att hyvla fram den under lång tid populära karnisbågen. Dessa olika profiler hade sina ursprung i den klassiska arkitekturen och de fick allmän spridning genom ritningar och mönsterböcker. När ångsågarna började hyvla listverk, använde man också mönsterböcker som förebilder. Därför har vissa modeller fått stor spridning över landet vid vissa tidsperioder. Idag tillverkas också profilhyvlade lister. Kvaliteten på dessa nytillverkade listers profileringar är dock mycket varierande. Man kan inte räkna med att hitta lämpliga, nya lister genom att besöka ett byggvaruhus. De lister som saluförs under namn som ”allmoge” eller ”kruslist” m fl brukar inte ha något gemensamt med de klassiskt utformade äldre listerna. Tag istället kontakt med något mindre sågverk, något specialinriktat hyvleri som vet vad man gör, som har tagit fram hyvelstål efter äldre förebilder och som kan berätta varifrån förebilden kommer. Men använd i första hand de lister som finns i huset. Det är dessa som hör samman med huset och kan berätta dess historia. Även om det blir nödvändigt att lossa listerna för återmontering, brukar detta vara möjligt om man är försiktig och använder fina träkilar. Förutom de kulturhistoriska ”äkthetsmotiven” för att bevara lister kan man också framhålla ett rent praktiskt. Med återanvända lister har man färdiga ihopfogningar i hörnen, som är anpassade till huset. I ett gammalt hus finns nämligen inga helt räta vinklar. Då kan inte geringssågen användas när nya golvlister och taklister skall monteras. Istället får man profilsåga och handtälja för att få täta hörn där den ena listen ansluter mot den andra. Ett nog så tålamodsprövande och tidsödande arbete.

Med nya byggmetoder och nya byggmaterial blev behovet av breda lister för att täcka över springorna vid golv och tak allt mindre under 1900-talet. De nya idealen som spreds handlade om enkelhet och att all form skulle följa ur en funktion. Detta ledde till att listverken blev mindre och enklare. Det skall därför inte ses som ett fattigdomsbevis att socklarna blev helt släta från 1960-talet. Det är istället uttryck för ett rådande ideal. Respektera även detta ideal, och försök inte göra om folkhemmets eller modernismens bostäder till ”allmogehem” genom att byta ut listverken till äldre modeller.