Bottenbjälklaget är den byggnadsdel som höjer oss över marknivån. Dess tekniska funktion handlar förutom den bärande, till stor del just om att bemästra de problem markens vatten och fukt för med sig, samt att behålla inomhusklimatets värme. Krypgrunder som ibland kallas torpargrunder, har varit mycket vanligt i våra trakter. De består av en isolerad bjälklagskonstruktion, med ett kallt kryputrymme mellan marken och golvet. Den gamla, traditionella bjälklagskonstruktionen bestod av ett oisolerat plankgolv på åsar, med ett varmt kryputrymme och sockelisolering med invändiga (eller utvändiga) mullbänkar av torv och jord. Idag utförs ofta bottenbjälklaget som en gjuten betongplatta med underliggande isolering. Markfukten stoppas med ett kapillärbrytande makadamlager och vatten dräneras bort med PVC-slang.

 

 

Den materialmässigt mest resurssnåla konstruktionen är här, som i så många andra sammanhang, den äldsta. Den är dock i sitt ursprungliga utförande inte den mest energisnåla. Detta har medfört att de flesta bebodda hus av den typen har försetts med isolerat bjälklag och kall krypgrund. Men kalla krypgrunder är känsliga konstruktioner med tanke på fukt och svamp. Ju bättre man isolerar bjälklaget, desto högre blir den relativa fuktigheten i grunden och desto större blir risken för svampangrepp. Ett annat sätt att hantera dessa konstruktioner är att isolera marken med effektivt värmeisolerande och kapillärbrytande material, samt att ersätta mullbänkarna med en effektiv invändig sockelisolering. På så sätt blir visserligen den volym som skall värmas upp något större, men man slipper kondensproblemen.