Fernissning på trä är ett rätt sent fenomen och har till stor del att göra med vår syn på träet som material. När nationalromantiken uppstod började man plötsligt uppskatta inhemska träslag som furu och gran och framhäva dem med fernissa. Det blev ändå sällan att fernissade ytor användes mer än som en effekt på finare golv. Fernissan gav golvet en hårdare, blankare och mer lättskött yta. På utsatta ställen slets fernissan ganska fort men fördelen var att den var lätt att bättra på. Vanligen fernissades golven en gång om året, ofta då i samband med julstöket. Fernissan kunde också färgsättas genom att linoljefärg blandades ner i den. Vanligast var bruna och brunröda kulörer. En viss villrådighet finns i språkbruket beträffande var skillnaden mellan lack och fernissa egentligen ligger. Förenklat tekniskt sett finns det ingen skarp gräns, men medan lack både kan vara utgångsmaterial för pigmenterad lackfärg och fernissa, så avses med fernissa en klarlack, dvs en färglös lack. Skillnaden mellan den traditionella fernissan och en modern golvlack är också att den senare måste slipas ner för att kunna bättras på. Golvfernissa består av en blandning av kokt linolja, harts och terpentin. Med denna blandning fick man ett segare och motståndskraftigare ytskikt, fastän mer utsatt för gulning. Egenskaperna förbättrades avsevärt när standolja ersatte den kokta linoljan.

Under 1910-30-talet var det även vanligt att betsa trägolv. Det var de ljusare svenska träslagen man betsade för att ge intryck av mörkare ädelträ. Betsning färgar träet utan att dölja dess struktur.

Hur fernissar man?

Liksom med linoljefärg ska fernissa påföras tunt i flera lager och arbetas in ordentligt i ytan. Fernissan stryks på ett par brädor i taget i träets längdriktning. Golvet får inte vara kallt. Vill man färgsätta fernissan åstadkoms detta genom att man blandar fernissa och linoljefärg och därefter stryker på blandningen. För varje lager man stryker blir kulören mörkare.