Innertakens material och utformning har växlat genom tiderna. Fram till mitten av 1800-talet bestod de vanligtvis av trä som sågades för hand. Hela stockens bredd utnyttjades för att såga fram brädorna, vilket innebar att bredden kunde variera mellan 15 och 50 cm. Virkesdimensionen är i regel bredare ju äldre virket är. Brädorna var ofta också mycket kraftiga. Efter kantning och spontning fick de ett kilformat utseende vilket gjorde att de vid uppsättning spikades växelvis rot- och toppända. Fram till 1800-talets senare del handhyvlades allt virke. Ett handhyvlat brädtak är lätt att skilja från ett maskinhyvlat genom det karakteristiska konkava spår som handhyvelstålet ger, liksom de urslag som blir runt kvistarna.

De äldsta takkonstruktionerna var så kallade bjälktak med slätspontbrädor lagda löst utan spik. Takbjälkarna monterades i husets längdriktning och vinkelrätt mot dem låg de kilsågade takbrädorna, antingen uppe på bjälkarna eller infällda i spår i bjälkarnas långsidor. Den undre delen av bjälkarna var på så sätt synlig nerifrån rummet. Bjälkarna kunde vara dekorerade med profilerade kanter, ibland målade i avvikande färg.

En särskild form av bjälktak var tredingstaket, eller skesme-/schesmetaket som det också kallats, av slät- eller lockspontade brädor. Det var den vanligaste takformen inom den traditionella västerbottniska byggnadskulturen under 1700-talet, när de flesta hus fortfarande bara hade en våning. Det är ett innertak som är tredelat, eller brutet, där mittpartiet är horisontellt och sidopartierna sluttar nedåt. Sidopartierna brukar ungefär följa yttertakets lutning och anledningen till konstruktionen var troligtvis att uppnå högre takhöjd i de låga stugorna.

Vanligast var tak med två brytningar men tak i mindre rum kunde ges endast en brytning och större rum kunde ha fler än två. Svagt böjda åsar användes ibland för att ge taket antydan till välvning. Efter laga skiftet byggdes många hus på med en våning och plana tak blev då vanligare. Det innebar att många tredingstak byggdes om till plana. Ofta blev takhöjden då också lägre. För att bibehålla interiörens karaktär är det av stor betydelse att takhöjd och -konstruktion bevaras.

Helt släta underspikade brädtak utan synliga bjälkar slog igenom i slutet av 1700-talet för att efterlikna slätputsade tak. Putsade tak kunde inte uppföras i timmerhusen eftersom de rörde sig alltför mycket. Brädorna började då fästas med kraftig smidd spik. Eftersom handsmidd spik var dyr spikades taket glest. Spiken sattes alltid synligt och aldrig i sponten.

Ungefär vid samma tid, särskilt i enklare miljöer, blev även locktak populärt med varannan bräda som ett lock ovanpå de andra. Locktaken kunde vara spontade eller falsade. När brädpanelen började fästas på undersidan av bjälkarna blev även isolerande fyllning i bjälklaget vanligt. När brädorna torkade och krympte kunde fyllningen, ofta bestående av mossa, löv eller jord, börja singla ner genom springorna. Detta kan åtgärdas genom att skotta bort fyllningen och lägga en papp ovanpå takbrädorna och därefter återställa fyllningen, en enkel men arbetskrävande åtgärd.

Från 1880-talet och fram till 1920-talet var fas- och pärlspont populära paneltyper i taken, framförallt i förstugor, trapphallar och kök. Dessa paneltyper sågades fram maskinellt vilket innebar att alla brädor hade samma bredd. Den äldsta pärlsponten var relativt bred, cirka 15-20 cm, för att därefter bli smalare. På 1930-talet kunde bredden på fasspontpanel vara bara 5-7 cm. Även dessa tak spikades synligt till en början, mitt på brädan, men så småningom blev det vanligare att spika osynligt i sponten med dyckert. Fasspontpanel i taket blev särskilt populärt på 1920-talet.