Under 1800-talet började innertaken strykas med limfärg, men i enklare rum kunde de vara omålade. Limfärg till tak har använts ända in i modern tid. Först omkring sekelskiftet 1900 blev det vanligt att måla pärlsponttak med linoljefärg, främst i kök och hallar. För att ta reda på om det är limfärg, ta en våt trasa och tryck den mot färgen. Blir det genast en mörk fläck så är det troligtvis limfärg. Löser sig färgen dessutom och blir kletig när fingret gnuggas mot den, då råder det inga tvivel.

Ommålning av ett limfärgsmålat tak ska undvikas på befintlig färg. Om den nya färgen innehåller vatten så löses den gamla färgen upp, om den inte innehåller vatten så blir det nya färgskiktet för starkt och det gamla spjälkar loss. Den gamla färgen ska därför antingen tvättas ner eller patenteras först.

Limfärg är lätt att få bort med vatten och vanlig diskborste men det är ett mycket blaskigt arbete, framförallt i tak. Viktigt är att bedöma hur mycket färgen kan blötas upp utan att underlaget tar skada. Nedtvättning underlättas om tapetklister stryks på istället för vatten. Då kan i allmänhet det mesta av den gamla färgen skalas ner med en spackelspade och det räcker med eftertvätt med en våt svamp. Använd inte skrapor eller vassa föremål då det lätt skadar ytan. Om all färg inte går bort gör inte så mycket. Slipa aldrig eller spackla taket, utom för att dölja spikhål.

Patentering är att isolera och binda den gamla färgen med starkt förtunnad olje- eller alkydbaserad grundfärg. Mycket förtunning behövs för att bindemedlet ska tränga igenom det gamla limfärgsskiktet, vanligt har också varit en tillsats med kokt linolja. Sammansättningen på färgen kan variera. En förekommande blandning har varit lika delar alkydgrundfärg, kokt linolja och lacknafta. En fördel med patentering före målning med limfärg är att det underlättar nedtvättning vid nästa ommålning.