Vävspända tak var vanligt redan på 1600-talet hos de högre stånden. De tillverkades av hopsydda kvadratmeterstora ark av linnelump som spikades upp för att efterlikna putsade innertak. Mot slutet av 1800-talet började papp av cellulosa framställas på rulle. Det var också under 1800-talets senare del som spik började tillverkas industriellt vilket gjorde att pappspända tak blev vanligt i alla sociala grupper. Ofta var det taket i salen som papp- eller vävspändes.

Till pappspänning av tak användes en tunnare papp än till väggar. Uppsättningen utfördes vanligtvis av kunniga målare. Pappspända tak målades oftast med limfärg eller kritades. Under 1800-talet försågs de gärna med dekorationsmålning, utförd med schabloner. Traditionellt klistrades pappen även på taklisterna. Modet att pappspänna innertak försvann omkring 1930-40-talen då masonit och andra porösa skivor blev populära.