Under flera hundra år såg köken i de västerbottniska bondgårdarna i stort sett likadana ut. Det mesta inomhusarbetet, allt från köksbestyr till hantverk, gjordes i storstugan som ofta låg i husets ljusa södra del. Inredningen anpassades till det praktiska arbetet och bestod ofta av ett bord eller en arbetsbänk, lösa skåp, pallar och stolar, väggfasta sängplatser, eldstad och vedlår. Hela familjen sov i storstugan i väggfasta skåpsängar och utdragbara soffor.

Kring sekelskiftet 1900 började nya villor få riktiga kök. Myndigheter och kvinnoorganisationer verkade för rationellare hushållsarbete och effektivare köksutrustning. Köksstandarden var en av tidens viktiga frågor. Med industrialismen kom också nya hushållsredskap vilket ledde till ett ökat behov av förvaringsutrymme. Fasta köksinredningar började platsbyggas, anpassade efter kökets form. De bestod av vedlår, golvskåp och skänk byggda av pärlspont med luckor med speglar och handtag av trä eller porslin. På väggarna satt öppna hyllor prydda med kantband.

Under 1920-1930-talen blev villaköken mindre och köksinredningen fick släta köksluckor. Istället för pärlspont började skåpen byggas av masonit och plywood. Samtidigt kom funktionalismen. Kvinnorna hade fått rösträtt, de skulle ut i arbetslivet och hur skulle de då kunna stå vid spisen? Alltså rationaliserade köken i lägenheterna bort. Det fanns en vision om att matlagningen skulle ersättas med konserver och näringstabletter. Över huvud taget pratades det mycket om funktionsanpassat boende där varje syssla skulle ha sin plats. Köket var definitivt ingen plats för att leka, sova eller umgås i. Där stod spisen, en liten diskbänk vid ena väggen och så skåp för mat och porslin vid den andra. Kortväggen mot matplatsen var glasad och ljuset var sekundärt, vilket gjorde köket mörkt och vädringsmöjligheterna små. Dessa kök kallades också sekundärkök.

1940-talets kök var tungarbetat och detta kom att bli mätandets decennium. Undersökningarna gjordes mycket seriöst och vetenskapligt. Dels besöktes hemmafruar i deras verkliga arbetsmiljö, dels fick de utföra olika arbetsmoment i testlaboratorier. Analyserna ledde till det vi kallar Svensk Standard. Där beskrevs hur skåpen skulle placeras, var vattnet skulle vara, hur lång diskbänken respektive arbetsbänken mellan spis och vask skulle vara och så vidare. Triangeln spis-vatten-skafferi (eller idag kyl) poängterades.

På 1950-talet blev köken större och hemmafruarna fler. Matbord med sittplatser rymdes för det mesta, liksom kylskåp, elspis och rostfri diskbänk samt ett kalluftsskafferi vid ytterväggen. Bänkskivorna var belagda med Perstorpsplattor, det nya värmetåliga materialet bestående av laminat på spånskiva. Det kom att finnas i de flesta hem som arbetsskiva eller stänkskydd över diskbänken. Tekniskt sett hände inte mycket, däremot dekormässigt. De moderna, designade vardagsprodukterna för hemmet ökade. Rostfria kärl och bestick introducerades liksom plasten.

1960-talets miljonprogramkök var ofta ett så kallat parallellkök med lång arbetsbänk, spis och diskbänk längs med ena väggen och skåp för matförvaring och husgeråd längs den andra. Väggskåpen förlängdes upp till taket med hjälp av passbitar för att undvika dammsamlande hyllor. Standardmått för spis och köksskåp infördes 1962 då underskåpen blev 60 cm djupa och överskåpen 30 cm. Lägenheterna ritades efter samma standard vilket gjorde det lätt att prefabricera delarna. På så vis fick varje bostad tillräckligt många och stora skåp, minst 80 cm långa arbetsbänkar, spis-vatten-kyl funktionellt placerade och lådhurtsen enligt direktiv en bit bort från spisen. De massiva skåpstommarna byttes ut mot det billigare materialet spånplatta. Luckorna sprutmålades. Allt eftersom kvaliteten på plast blev bättre ersatte den emaljen och porslinet.

På 1970-talet byggdes antingen barkök med öppning mot matrummet eller stora så kallade allmogekök inspirerade av 1800-talets stugor. Skåpluckorna betsades gärna i mörka toner. 1970 antogs en vidareutveckling av 1962 års köksstandard. Med mått hämtade från de betongelement som användes som grundmoduler vid byggandet av miljonprogrammet fastställdes en grundmodul om 60×60 cm för kökets snickerier och vitvaror. Samtidigt bestämdes höjden på arbetsbänkar till 90 cm inklusive sparksockel. Vid samma tid kom också Ikeaköket, ett svenskt standardkök av masonit som målades av köparen själv. Så småningom började IKEA tillhandahålla lösa, fanérade och färdigmålade luckor. I slutet av 1970-talet kom System 210 efter europeisk förebild då köksinredningens totalhöjd blev 210 cm för att slippa anpassa överskåpen till takhöjden.