Den öppna spisen var på 1800-talet det enda som skiljde storstugan från husets andra rum. Maten lagades under enkla förhållanden i gryta på trefot över öppen eld. Vatten hämtades i en brunn på gården och ved ute i vedboden. Med den öppna spisen lystes en stor del av rummet också upp. Kring elden satt alla och arbetade. Det blev en naturlig samlingsplats. Den öppna spisen var länge dessutom husets enda värmekälla. Spisarna hade olika utformning beroende på om det var en köksspis, salsspis eller kammarspis. Formen berodde också på om den placerats i ett hörn eller mitt på en vägg. Kåpan utfördes i många varianter, men kransens puts var nästan alltid vackert profilerad. Själva putsen var vanligtvis vitlimmad.

Utvecklingen gick sakta framåt. Vid 1800-talets mitt kom järnspisen som höll värmen bättre, sotade mindre och sparade bränsle. Den revolutionerade både arbete och logistik i köket. Förutsättningen var de effektivare masugnarna och gjutjärnstekniken som utvecklades vid samma tid och som innebar att en sluten, tung eldstad kunde gjutas. De första tillverkarna av järnspisar i Sverige var Bergsunds och Owens i Stockholm, följda av Motala Verkstad, Näfvekvarn och Bolinder.

De tidiga järnspisarna var komplicerade och svåra att sköta. Därför slog Husqvarna ut de flesta när deras första järnspis lanserades 1885, den förenklade Husqvarna no 22. Skälet till siffran 22 sägs vara att designern inte tyckte om siffran 1, siffran 2 passade jugendstilen bättre. Men var det nu så vackert så tyckte gjutarna att designern lika gärna kunde få två tvåor, 22. Trots järnspisens fördelar dröjde det innan den kom i allmänt bruk. Dels kostade den, dels behövdes kokkärl med fläns istället för de gamla kärlen anpassade för trefoten.

Det naturliga sättet att placera järnspisen var inne i den gamla murade spisen. Vid flytt fick spisen följa med till det nya hemmet. En stor fördel med järnspisen var renheten. Elden brann nu bakom slutna luckor och inget fett sot från den öppna eldstaden kunde längre svärta ner köket. Det blev lättare att hålla rent, köket fick gardiner och trasmattor. Men med järnspisen kom mörkret. Fotogenlampan blev en nödvändig investering.

Omkring 1910-20 började väggen ovanför järnspisen kaklas. På 1920-talet kom gasspisen som dock aldrig blev särskilt vanlig i norra Norrland. I början av 1930-talet skapade Gustaf Dahlén den berömda AGA-spisen som kunde vara igång hela natten utan påfyllning. På 1920-30-talen introducerades också elspisen. Det var dock först på 1960-talet som den elektriska spisen blev den vanligaste typen av spis i de svenska hemmen. Samtidigt fick köket effektiv ventilation genom spisfläkten och spiskåpan.