Golvlistens funktion är att täcka skarven mellan golv och vägg och taklisten densamma mellan tak och vägg. En kantställd bräda fungerade under 1700-talet ofta som taklist och målades som taket. När locktak började förekomma omkring sekelskiftet 1800 fick taklisten ofta urtag för lockbrädorna. I hörn gerades endast profilen på listen. Hålkärlsprofilerade taklister blev vanliga i början av 1900-talet liksom den karnissvängda ”svanhalsen”. Till pappspända tak användes en maskintillverkad taklist.

En högre golvlist kallas för golvsockel. Liksom fodren bestod sockeln till en början av släta, handhyvlade breda brädor, kanske med en liten profil längs den övre kanten. Omkring 1800-talets mitt blev sockelpanel vanligt. Den bestod av tre delar; först en golvsockel, därefter en bred bräda och till sist en avslutande bröstlist. Höjden på sockelpanelen var ofta halvvägs upp till fönstren. Denna typ av avslutning nedtill var vanlig en bit in på 1900-talet. På 1920-talet blev golvlisterna smalare och enklare.

Med nya byggmetoder och -material blev behovet av breda lister för att täcka springorna vid golv och tak mindre under 1900-talet. De nya ideal som spreds handlade om enkelhet och att all form skulle följa en funktion. Det ledde till att listverken blev mindre och enklare. Det ska därför inte ses som ett fattigdomsbevis att taklist uteslöts på 1930-talet eller att socklarna blev helt släta från 1960-talet, utan som ett uttryck för ett ideal.