Metoden att jämna ut en timmervägg inför en ytbehandling med en lerbaserad blandning är gammal. Ytbehandlingen handlade vanligtvis om målning och nästan alltid med limfärg. När man började tapetsera timmerväggarna kunde såten även fyllas med trekantslister för att inte spricka vid torkningen. Innan väggen tapetserades kunde den också makuleras med gamla dokument eller tidningspapper.

Kryssfanér, som är den gamla svenska benämningen, har funnits under mycket lång tid. I Sverige kom en industriell tillverkning igång 1912, och materialet blev därefter mera vanligt förekommande. Plywood är tillverkat av tunna träskikt som limmats samman. Tidigare kunde limmerna vara animaliska eller vegetabiliska och skivorna därmed oskadliga för människor och miljö. Dessa skivor tillverkas inte längre. Numera används ofta lim som innehåller fenol eller formaldehyd. Detta innebär att de utgör samma typ av emissionskälla som spånskivorna, dock i mindre omfattning eftersom tillverkning av plywood kräver mindre mängd lim. Skivorna är möjliga att återanvända, men energiutvinning vid förbränning bör ske under kontrollerade förhållanden.

Träfiberskivor började tillverkas på 1920-talet. De motsvarade funktionalismens ideal av släthet och hygien. De blev det skivmaterial som kom att klä in det svenska folkhemmet. Träfiberskivor eller board som de också kallas finns i många olika typer och hårdhetsklasser. De tillverkas också med olika metoder. Det kan många gånger vara svårt att få veta vad man köper, vad skivan innehåller och hur den är tillverkad. Men fråga efter produktblad eller ring tillverkaren. Den klassiska boardskivan, tillverkad efter Masons patent består av malda träfibrer som pressas ihop under värme. De limmas på så sätt ihop med träets eget lignin. Inga kända hälso- eller miljöstörande ämnen finns med. Råvaran är en flödande resurs. Återanvändning som skiva eller energiutvinning är möjlig. Andra boardskivor tillverkas med syntetiska limmer, exempelvis MDF board. Ofta använs karbamidlim, och det är då relativt stora mängder lim som används.

Spånskivor har funnits sedan 1940-talet, men fick i vårt land sin storhetstid som byggskiva under 1960-talets miljonprogram. Genom att blanda träflis i lim och pressa samman i form, tillverkas spånskivor. Limmet är vanligtvis ureaformaldehyd, vilket redan i små doser kan ge retningar i luftvägarna och hälsoproblem. Dagens spånskivor har relativt låga emissionstal. Många anser att de skivor som avger mindre än 0,13 mg formaldehyd/m3 inte skall innebära några hälsoproblem. Emissionerna varierar med temperatur och fuktighet. De avtar med åren, men upphör aldrig helt. Flis är en restprodukt från träindustrin, medan limmet är en naturfrämmande kemisk produkt. Det åtgår relativt stora mängder lim. Skivorna är möjliga att återanvända, men energiutvinning vid förbränning bör ske under kontrollerade förhållanden.

Gipsskivor slog igenom på 1960-talet och har under de senaste trettio åren varit det helt dominerande skivmaterialet inom bostadsbyggandet. Gipsskivor tillverkas av gips, kartong och stärkelse. Det finns två typer av gips. Naturgips som bortsett från damm inte medför några miljö- eller hälsorisker, och fosforgips som utvinns som biprodukt vid vissa processer och innehåller en mängd föroreningar, ibland även radioaktiva. Till byggplattor används främst naturgips, men är man osäker bör man fråga efter innehållsdeklaration. Naturgips är ett ändligt, men rikligt förekommande mineral och återvinning av gipsskivor har kommit igång.