Ibland har timmersåten fyllts med trekantslister som passats in. Det kan vara i kombination med lerklining och dekorationsmåleri, men i de flesta fall har det varit fråga om att jämna till en vägg före tapetsering. Inte så sällan har såten klistrats över med gamla dokument, eller annat papper som funnits till hands, innan väggen tapetserats. Senare blev tidningar vanliga som makulering (beklädnad av väggar med tunt papper för att få en slätare yta). Ibland fick tidningarna tjäna som väggbeklädnad i sig, ibland som underlag för tapet.

Ordet tapet användes från början på vävda tyger som klädde väggarna i slotten men så småningom kom även väggbeklädnad av papper att kallas för tapet. På 1820-talet började tapeter förekomma i Västerbotten. Tapeterna bestod från början av kvadratiska pappersark, cirka 60×60 cm stora, som syddes ihop och sattes upp på väggen. Vid flytt togs den dyrbara tapeten med. Alla hade inte råd med tapeter, istället kunde en tapetbård inköpas som kombinerades med dekorationsmåleri. De maskintryckta tapeterna fick ett sent genomslag i Västerbotten. Det var först under 1800-talets sista decennier som de blev vanliga.

Sitter det många tapetlager på väggarna, riv inte bort dem i onödan. Spika till bucklor och spika ny papp ovanpå, eller makulera med tidningspapper innan du tapetserar om med en ny tapet. På så vis får tapeterna som berättar om tidigare liv i huset finnas kvar.

Före tapetens genombrott tapetserades ibland väggarna med papper av linnelump i ark. Detta kan återskapas genom att tapetsera med ark av grålumpspapp eller oplastat och otryckt tapetpapper. Arken rivs av i ca 50×60 cm stora bitar och klistras upp med vanligt tapetklister. Arken klistras cirka 1—2 cm omlott, stående eller liggande.