Västerbottens informationsportal för byggnadsvård,
hushållning och samhällsutveckling

På 1930-talet började de flesta lägenheter få egna badrum. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Före 1900-talet fanns inga badrum inne i husen och inte heller något rinnande vatten eller avlopp. På 1600- och 1700-talen ansågs det till och med skadligt att bada eftersom badhusen spred smittor. Istället användes parfym för att dölja dålig lukt. På 1800-talet blöttes ansikte och händer en gång om dagen. Tvättfat, kanna och potta förvarades i ett skåp i sovrummet. Bad företogs sällan och då i en balja på köksgolvet med vatten som hämtats i brunnen på gården och värmts på spisen. De första badkaren kom i början av 1900-talet och stod på fötter formade som lejontassar eller fågelklor. Badkaren placerades ofta i källaren.

På 1930-talet började de flesta lägenheter få egna badrum. Före det fanns det ofta ett gemensamt badrum nere i källaren för alla hyresgäster i huset. Badrummet innehöll toalett, handfat och badkar. På 1950-talet blev vattentoalett och badrum standard i alla hem. På 1960-talet hade de flesta ett badkar.

Badrummen var under 1930-50-talen oftast små och trånga. Idag finns därför ofta önskemål om att göra dem större och mer användbara för alla. Att åstadkomma detta genom flyttning av någon badrumsvägg blir en mycket omfattande och kostsam åtgärd, men kan ibland vara möjligt. Annars kan badkaret ersättas med en duschplats och toalett och tvättställ monteras i vinkel. På så vis brukar även ett 1940-talsbadrum kunna göras tillgängligt för en person i rullstol. Ska badkaret absolut vara kvar kan möjligheten att separera badrum och toalett övervägas.