Rötskador

Den vanligaste typen av skador på en timmervägg är rötskador vid väggarnas nederkant. Orsaken är vanligen enkel, marknivån har stigit genom att växtlighet har lagrats på genom åren, takdroppet har gett god bevattning där hängrännor saknas. När så marken når träväggen sugs markfukten upp, och rötsvampar förstör veden. Oftast är det bottenstocken, men ibland kan det vara flera stockar som tagit skada. Dessa skador leder också med tiden till sättningar i stommen som i sin tur kan ge problem som är ganska svåra att åtgärda. Det bästa är att försöka förebygga och undvika den här typen av skador. Det gäller att gräva undan mark som lagras på och växer upp mot väggen och förhindra vattenstänk med hjälp av hängrännor. Det kan också vara fråga om att höja upp stommen och förbättra grundläggningen om stenarna har sjunkit ner i marken. Rötskador kan också uppstå där fyllningen från mullbänken når virket om det inte isolerats med näver eller papp.

Såtkanter

Vid riktigt gamla timmerfasader är inte ovanligt att den lilla sneda ”hylla” som bildas vid såten har anfrätts av nederbörd och sol. Det kan finnas sprickor, ytlig röta och ibland längsgående fickor. Det är ett utsatt ställe och det är samtidigt ytved här. Har sprickor och uppluckring skett tar virket åt sig ännu mer fukt än vanligt. Därför kan det göra god nytta att gå med yxan längs sådana såt och tälja bort skrotet. Det medför något bredare ränder i fasaden men den nackdelen får man ta om man vill förlänga timmerfasadens liv en tid. Handlar det då om omålade fasader så blir det naturligtvis ljusa ränder en tid, men det jämnar naturen snart ut. Det kan också vara nyttigt att stryka tjära på sådana här kanter.

Svampskador

När trävirke ruttnar innebär det egentligen att virket är nedbrutet av rötsvampar. Det finns många olika arter av dessa. Varje art har sina speciella krav på den miljö de växer i. För det första krävs naturligtvis att det skall finnas sporer för att en tillväxt skall komma igång. Sporer sprids emellertid i väldiga mängder genom luften och kan vara svåra att värja sig emot. Värme krävs alltid i någon utsträckning, men för de flesta svampar endast i den utsträckning som uppfattas komfortabelt även för människor. Fukt är det tredje kravet som svamparna har. Behovet av fukt varierar med arten, men generellt kan sägas att det behövs förhöjda fukthalter för att svampar skall trivas. Fuktigheten i byggnadskonstruktioner är ofta så hög att bakterier, mögelsvampar, blånadssvampar eller rötsvampar kan utvecklas i trä eller annat organiskt material. För att förebygga svampskador är den mest framkomliga vägen att sänka fuktmängden och fukthalten i dessa byggnadskonstruktioner.

Skadesvampar

Mögelsvampar etablerar sig och växer i måttlig luftfuktighet, vanligtvis över 75 % relativ fuktighet, RF. Minimitemperaturen för tillväxt är omkring 0°C. Mögelsvampar växer ytligt och klarar sig på mycket lite näring från organiskt material, exempelvis trä, damm och smuts på ytskikt. Mögelangrepp är synliga först vid relativt kraftig förekomst. Vissa mögelsvampar utvecklar en obehaglig lukt. Blånadssvampen växer vid högre fuktighet än mögelsvampar. För att starta en blånadssvamp krävs fritt vatten, exempelvis när det kondenserar på träytor eller vid hög fuktkvot i virke. Blånad missfärgar virket och upptäcks genom att virket blir blått, svart eller grönt. Blånadssvamp orsakar normalt ingen försämring av virkets hållfasthet.

Rötsvampar växer i trämaterial. För att rötsvampar skall kunna etableras och växa krävs över 28 % fuktkvot i virket, d.v.s. omkring 100 % relativ fuktighet. Rötsvamparnas mycel växer inne i vedcellerna. De förtär cellulosan och försämrar därmed vedens hållfasthet. Den typ av röta brunrötsvampar åstadkommer kallas ibland för krympningsröta. Veden krymper och spricker sönder i form av kuber, den blir brunfärgad och spröd. En särskilt skadlig typ av brunrötsvamp är hussvampen. Vid gynnsamma livsvillkor kan hussvamp spridas snabbt och kraftigt nedsätta bärigheten i träkonstruktioner. Vid 30% fuktkvot i virke och 20o C kan tillväxten vara 5–6 mm per dygn. Hussvamp kan trots att den kräver hög fuktighet för att växa, ta sig förbi torra och icke träbaserade material för att sedan infektera annat virke längre bort. Hussvampen bildar vid sin tillväxt oxalsyra. För att överleva måste svampen neutralisera denna syra. Därför förekommer den vanligtvis i anslutning till något kalkhaltigt murverk. Ett sätt att känna igen hussvampen är att den i ett visst stadium sprider stora mängder rödbruna sporpulver. Actinomyceter, strålsvampar, är en vanlig bakterieart i fuktskadade byggnader. Den stora olägenheten med dessa är att de avger en stark och obehaglig lukt. Actinomyceter brukar beskrivas som ett mellanting mellan bakterier och mögel. De förekommer framför allt i jord, träbaserat material, mineralull och betong. Actinomyceter kan inte upptäckas med blotta ögat.

Fukttransportteori

Fukt kan transporteras på olika sätt i byggnaden:
• Tyngdkraft. Fritt vatten transporteras via tyngdkraften. Det rinner genom håligheter och in i byggkonstruktionerna. Stora skador kan snabbt uppkomma, exempelvis vid takläckage och ledningsläckage.
• Kapillärsugning. I exempelvis jord, betong och trä sugs vatten upp i materialets porer. För att kapillärsugning skall uppkomma krävs hög fuktighet i materialet, i regel omkring 98 till 100 % relativ fuktighet. I lera kan den kapillära stighöjden vara flera meter.
• Konvektion. Fuktig luft transporteras via luftrörelse, konvektion genom öppningar eller otätheter till andra konstruktionsdelar. Lufttrycksskillnaderna kan uppstå av temperaturskillnader, ventilationssystem eller av vind.
• Diffusion. Transport av vatten i ångfas. Detta är en långsam fukttransport. Drivkraften för diffusion är skillnaden i ånghalt i olika delar av materialet.