Bedömning av virke

I byggandet är det huvudsakligen fyra olika egenskaper man värdesätter och försöker bedöma träets kvalitet efter. De är styrka, beständighet, bearbetbarhet och formstabilitet. Användningen avgör vilka egenskaper som är viktigast. När det gäller kraven på bearbetbarhet och formstabilitet kan sågverkens sorteringsklasser ge en vägledning för virkesvalet. När det gäller kraven på styrka finns en särskild standard för hållfasthetssortering av konstruktionsvirke. Men om kravet på beständighet mot röta är det viktigaste kravet, räcker inte de standardiserade sorteringsreglerna. Då måste man själv göra en bedömning av virket.

För att göra sådana bedömningar måste varje trästycke värderas separat. Det handlar om att väga samman många olika materialegenskaper; något som förutsätter goda kunskaper och lång erfarenhet av materialet. Man får bedöma träslag, täthet på årsringarna, kärnvedsandel, vridningstendenser m.m. Det är inga enkla bedömningar. Ett gott råd kan vara att be om hjälp hos någon sågverksägare eller brädgårdsarbetare med stor erfarenhet, som man har förtroende för. Viktigt är då att tala om till vad och i vilken miljö virket skall användas.

För att vara en bra virkesbedömare krävs både kunskap och ett känslomässigt engagemang i materialet. Alla sinnen används för att samla information. Förutom synen används känseln genom att känna på vikten och ytstrukturen samt luktsinnet genom att försöka identifiera t.ex. dofter av kåda, tjära, terpener eller andra oönskade lukter.

Olika träslag

Våra träslag har olika egenskaper och lämpar sig därför att användas på olika sätt. Förr var kunskapen om dessa egenskaper stor, och lämpliga ämnen valdes redan i skogen utifrån hur de var tänkta att användas. De flesta träslag hade någon användning under självhushållets tid. Här skall endast kort beskrivas vilka egenskaper några av de vanligaste träslagen inom det traditionella byggandet har.

Tall/furu

Vårt viktigaste timmerträd kan få relativt olika egenskaper beroende på växtplatsen och skogsbruket. Detta beror på att kärnvedens egenskaper så tydligt skiljer sig från ytvedens. En gammal tall som vuxit på mager mark ger ett betydligt beständigare timmer än en tidigt avverkad och frodvuxen.

Tallens ved har en rödbrun hartsrik kärna och gulvit splint, men mörknar med tiden. Den är lätt att bearbeta, även om kvistar kan skapa vissa problem. Furu har varit det mest använda träslaget vid timring, men också använt till de flesta andra byggnadsändamål. När krav på hög beständighet mot röta funnits har man endast använt furukärnan.

Gran

Det starkaste och beständigaste granvirket får man leta efter på magra, men relativt fuktiga marker. Där får granen en jämn, men långsam tillväxt med smala årsringar. Gran har inte samma hårdhet och beständighet mot röta som kärnfura, men bättre än furusplint. Gran som får möjlighet att torka upp efter regnskurarna har god hållbarhet.

Vårt vanligaste trädslag har en ljus, gulvit ved där man inte kan urskilja någon gräns mellan ytved och kärna. Inom byggandet har gran särskilt använts till bjälkar och stolpar.

Asp

Ett av våra mest snabbväxande trädslag, som för att nå en god virkeskvalitet behöver bördiga och luckra marker. Aspen ger ett virke som när det har torkat är relativt hårt och starkt, trots att det är lätt. Veden har lågt innehåll av kåda och en beständighet mot röta jämförbar med gran.

Veden är ljust vitgul, med en något mörkare kärna som knappt är märkbar när veden torkat. Den vrider sig mycket under torkprocessen, men är sedan relativt formstabil. Vid sidan av furu har asp även förekommit som timmer i t.ex. lador.

Skogsbruket förr och nu

Förr avverkades bara på vintern. Allt byggnads- och snickerivirke fälldes under de fyra månaderna från november till februari. En av flera anledningar till detta var att näringstransporterna i ytveden då var som minst, vilket gav en torr ved med liten risk för svampangrepp. I det moderna skogsbruket avverkas året runt. Förr bedömde man träden individuellt. Träd valdes ut för avverkning efter vad de skulle användas till. Furutimmer för byggnadsändamål ansågs ha nått sin mognad först när det fått växa en bra bit över 100 år. Då kunde tallen ge ett gott virke med bra rötmotstånd. I det moderna skogsbruket fälls de flesta träd innan de är 100-åriga.