Sågspån och kutterspån

När sågverken i större skala började producera sågspån som biprodukt öppnade sig nya möjligheter och sågspån blev det dominerande isoleringsmaterialet fram till ungefär 1940, när kutterspån blev mer allmänt förekommande. Kutterspån är en restprodukt från hyvling av virke medan sågspån är en restprodukt från sågningen. Kutterspån hade lägre täthet och därmed bättre isolerförmåga, förutsatt att det fanns lufttäta skikt på båda sidor. Kutterspån kan även idag vara ett alternativ främst i bjälklag. Med sitt värmeledningstal på cirka 0,07 W/mK kan det ge fullt godtagbara konstruktioner. Spån är en naturlig restprodukt och en förnybar, flödande naturresurs, som även kan återanvändas. Det har använts under lång tid med goda erfarenheter. Spån är hygroskopiskt, det vill säga det kan ta upp och avge fukt i form av vattenånga, vilket tillsammans med priset är en fördel. Nackdelar är att det krävs tjockare lager och att det är lätt brännbart om det inte är brandskyddsbehandlat. Om spånet silikatbehandlas blir det dock motståndskraftigt mot brand.

Linisolering

Linisolering framställs av lin och säljs i skivor. Fördelar med materialet är att det är hygroskopiskt och doftar lin. Nackdel är priset.

Mineralull

Från början av 1960-talet har mineralull i olika former varit det dominerande isoleringsmaterialet. Mineralull tillverkas av tunna fibrer i glas- eller stenmaterial som binds samman med hjälp av fenol och formaldehydharts. Det är giftiga ämnen som dock anses vara stabila och bundna vid normal användning av materialet. Fiberdammet är främst ett arbetsmiljöproblem, men förekommer även i nybyggda hus. Mineralull kräver mycket energi vid tillverkningen, men har ett bättre (lägre) värmeledningstal än kutterspån, på ca 0,04 W/mK. Glasull tillverkas visserligen till viss del av returglas, men mineralull måste ändå betraktas som huvudsakligen framställt av lagrade naturresurser. Den är möjlig att återvinna för tillverkning av ny isolering, men någon återvinning från rivna hus förekommer inte. Mineralull kan inte buffra fukt och kräver därför en ångspärr på insidan. Mineralull finns både som lösull och som skivor i olika storlekar och tjocklekar. Fördelar är priset och hanterbarheten. Nackdelar är att fukt kan orsaka svampangrepp.

Cellplast

Det finns olika typer av cellplastisoleringar, med olika kemiska sammansättningar och med olika egenskaper. Gemensamt är att de framställs i form av skivor och tillverkas av petroleum som är en lagrad och därmed ändlig naturresurs. Som jäsmedel i så kallad expanderad cellplast tillsätts ofta pentan. Dessa produkter kan emittera xylen och styren, ämnen som anses skadliga vid inandning och hudkontakt. Som skumningsmedel i så kallad extruderad cellplast används ofta HFC (väte-fluor-kol-föreningar), som innehåller miljöfarliga kemikalier. Även dessa plaster innehåller flyktiga ämnen som kan emittera, det vill säga utsöndra, till inomhusluften. I synnerhet vid brand avges farliga gaser. Som isolering är cellplaster dock effektiva, med värmeledningstal mellan 0,035 och 0,04 W/hK. Det finns ingen återvinning av cellplastmaterial och förbränning med energiutvinning måste göras under kontrollerade förhållanden. Fördelar med cellplast är att det ger en mycket god isolering och är lätt att hantera. Nackdelar är att det är dyrt och kräver exakt tillskärning för att springor ska undvikas.

Cellullosafiber

På 1970-talet introducerades isoleringsmaterial framställda av cellulosafiber på den svenska marknaden. Materialen, som funnits under lång tid i andra länder, har haft svårt att ta sig in på vår byggvarumarknad. De består av lösull som antingen tillverkas av granfibrer eller genom åter-

vinning av dagstidningar, alltså ur en flödande resurs. För att förhindra mögeltillväxt och motverka brand tillsätts impregneringsmedel, vanligtvis baserat på bor. Borsalter är visserligen svagt giftiga, men bioackumuleras inte i näringskedjan och betraktas därför inte som något problem, om de inte deponeras i stora koncentrationer. Det har ett värmeledningstal likvärdigt med mineralull på cirka 0,04 W/mK, och dammet vid installationen utgör inget påtagligt arbetsmiljöproblem. Cellulosaisolering är ett hygroskopiskt material som kan buffra fukt. Konstruktionen behöver därför ingen ångspärr. Däremot behövs lufttäta skikt på båda sidor för att isolerförmågan ska upprätthållas. Cellulosafiber säljs säckvis eller färdiginstallerat på plats. Fördelar med materialet är att det är hygroskopiskt och mögelhämmande. Nackdelar är att fackman måste anlitas för installation i slutna hålrum som väggar och snedtak.